Trist, missat mål i svensk funktionshinderspolitik

hur är lägetSå har tiden kommit. De så kallade ”strategiska myndigheterna”, som har ansvaret för att genomföra den svenska strategin för funktionshinderspolitiken, ska redovisa hur man lyckats med sina mål under det år som gått. Den statliga myndigheten som håller ihop arbetet med regeringens strategi, Handisam, har nu fått in myndigheternas återrapportering. (finns samlade här) Tillsammans kommer de 22 uppföljningarna av mål och av arbetet hos våra myndigheter ge en god bild av hur det ser ut i Sverige och hur framgångsrikt genomförandet har varit så här långt. Det kommer att redovisas samlat till regeringen i mitten av maj.

Den svenska strategin berör viktiga myndigheter men framför allt handlar det om samhällsområden som konkret och handfast påverkar människors vardag. Ett område är arbetsmarknaden där Arbetsförmedlingen redovisar sitt resultat. Utgångspunkten redovisas i rapporten: ”Antalet personer med funktionsnedsättning som är inskrivna vid Arbetsförmedlingen har ökat snabbare än de någonsin gjort i svensk arbetsmarknadshistoria”. I rapporten sägs att orsakerna är flera, som att många förlorat jobbet efter rationaliseringar, att människor har ”förts” från sjukförsäkringen till förmedlingen och att förmedlingen själv har blivit ”än mer grundlig” att kartlägga arbetssökande.

Arbetsförmedlingen likställer sina insatser för personer med funktionsnedsättning med begreppet ”nedsatt arbetsförmåga”. För att kunna ge stöd och hjälp krävs en särskild kod. I genomsnitt tog det 270 dagar för en arbetssökande att 2012 få en sådan ”klassning” av sin funktionsnedsättning. Förmedlingen har som delmål att minska tiden med 10 dagar per år 2011-2016. Resultatet som nu redovisas är dock dystert: man missar delmålet och i stället har den genomsnittliga tiden ökat med två dagar. Positivt är att tiden minskar för unga men å andra sidan blir det längre väntan för personer med utländsk bakgrund. En förklaring till försämringen sägs bland annat vara att man ibland får vänta på att vården ska få fram underlag för bedömningar.

Förmedlingen har som ett ytterligare delmål att andelen med en funktionsnedsättning (”som medför nedsatt arbetsförmåga”) som får jobb eller utbildning ska öka årligen. Utfallet av det målet mäts från ett ”nollvärde” med i snitt 5,4 procent per månad, en siffra som i årets redovisning uppvisar ett minus på 0,2 procent. Färre har således mätt som andel kommit i jobb. Däremot är antalet som gått till jobb eller utbildning positivt ökande men så är ju inte målet utformat.

Jag kommer att återkomma flera gånger med tankar och reflektioner om myndigheternas rapporter. Inte minst om jobbpolitiken som är så central för människors liv och där Lika Unika har ett särskilt starkt engagemang, inte minst genom vårt Banbrytarprogram. Det är inte heller myndigheterna som har det yttersta ansvaret. Det ligger på politiken. Därifrån kommer nu utspelen, med satsningar i regeringens vårproposition som mötte ett av S-kongressens beslut om sysselsättningsmål.

En sak är glasklar: Tar man inte på allvar att en så stor andel av de arbetslösa är personer med en funktionsnedsättning som kräver mer insatser än idag, så kommer jobbpolitiken som helhet inte lyckas. Det är hög tid för alla politiska partier att inse det.