Etikettarkiv: T4

Ordförandebloggen – Till minne och för framtiden

Syntolkning: Jag, klädd i svart och grått, ställer ned en grön lysande glaslykta bland många andra, på de svarta stenkonstverken på torget, tidig kväll, i bakgrunden syns polisavspärrning.

Jag, klädd i svart och grått, ställer ned en grön lysande glaslykta bland många andra, på de svarta stenkonstverken på torget, tidig kväll, i bakgrunden syns polisavspärrning.

För att hedra förintelsens offer, för att hedra de som överlevde, för att påminna om vad som kan ske när vi graderar människor. I lördags eftermiddag, på förintelsens minnesdag, tände jag en ljuslykta vid minnesceremonin på Raoul Wallenbergs torg.

När jag står där, bland hundratals andra svartklädda i den kalla och mörka januarieftermiddagen som lyses upp av de färgglada ljuslyktorna som placerats av oss, en och en, på de svarta stenkonstverken på torget, är tankarna många.

Jag tänker på att denna minnesdag, som utropades av FN år 2005, fortfarande är relativt ung och förundras över att den inte instiftades tidigare. Jag tänker på vilken tur det är att den ändå kom då den kom, de senaste åren har vi sett en skrämmande förändring av hur förintelseförnekare och hatare åter tagit plats i det offentliga rummet på ett sätt i alla fall jag inte kunde föreställa mig skulle ske igen. Samtidigt påminner jag mig om att vi andra, vi är så många gånger fler.

Jag tänker på de överlevande som fortfarande är i livet, på plats framför scenen denna dag som alltid, gråhåriga, värdiga. Jag tänker på hur jag i slutet av sommaren, i samband med en filmvisning i riksdagen, fick tillfälle att lyssna till, hälsa på och byta några ord med Hédi Fried, ett möte och ett minne jag alltid kommer bära med mig. Jag tänker på samtalet i Nyhetsmorgon samma förmiddag, om porträttserien Witnesses av fotografen Mikael Jansson som kommer visas i höst på Kulturhuset. Svartvita foton av kvinnor och män som överlevde förintelsen och koncentrationslägren.

Jag tänker på det gemensamma ansvar vi har att minnas, att berätta vidare, att vara vaksamma mot samhällsförändringar och att stå upp för alla människors lika värde, på riktigt. Oavsett etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning, ålder, kön, könsöverskridande identitet eller uttryck.

Det går aldrig att säga att hat mot någon annan inte angår en själv. Historien – och med skrämmande tydlighet också vår samtid – visar att det är samma mekanismer som sorterar, hatar och förintar – oavsett utifrån vilka kriterier.

För funktionshinderrörelsen är minnet av förintelsen naturligtvis starkt kopplat till de fasansfulla försöken att utrota människor med funktionsnedsättning som Nazityskland iscensatte. Jag tror kunskapen om utrotningarna behöver nå fler och bredare.

”När det inte finns kraft kvar att kämpa för den egna hälsan, finns inte längre rätten att leva!” Det skrev Hitler 1924-25 i självbiografin Mein Kampf. Bollen var i rullning, gränserna förflyttades och sedan kunde utrotningen av personer med funktionsnedsättning ta sin början.

1939 års Kinderaktion skulle ta ihjäl barn som förklarades icke livsdugliga eller livsovärdiga. Aktion T4 som skedde 1940 till 1941 riktades mot vuxna personer med funktionsnedsättning. Under åren 1939 till 1945 mördades mellan 120 000 och 200 000 människor med olika funktionsnedsättningar av nazisterna. På Forum för Levande Historia kan du läsa mer om Aktion T4.

På Hörselskadades Riksförbunds Facebook-sida delas ett svartvitt suddigt fotografi av Horst Engelhardt, med uppmaningen: Glöm honom inte. ”Han var sju år när han mördades på en anstalt för ”defekta” i Nazityskland. Idag, på #Förintelsensminnesdag, tänker vi på Horst och alla andra hörselskadade och döva som föll offer för den systematiska utrotningen av människor som ansågs ”livsodugliga” – såväl barn som vuxna med fysiska och psykiska funktionsnedsättningar. Av Horst finns bara ett suddigt foto kvar, men han påminner oss om att respekten för människovärdet måste värnas igen och igen. Kampen för mångfald, delaktighet och jämlikhet går vidare.”

Det är smärtsamt och gör nästan fysiskt ont att ta del av historiens skeenden och av berättelserna. Men vi måste. Vi får inte blunda för det som skett och vi får inte blunda för det som sker i dag. Paralleller till dagens samhällsdebatt om människors lönsamhet kontra kostnader, om att dela in och anklaga utifrån grupptillhörighet, om att dra in rättigheter, finns det allt för många. Både här i Sverige och internationellt och utifrån flera indelningar, kategoriseringar och stämplar. Jag tror det är viktigt att känna till sin historia för att förstå sin samtid och kunna möta och arbeta för en bättre framtid.

Jag upprepar orden från HRF: Kampen för mångfald, delaktighet och jämlikhet går vidare.

Maria Johansson
ordförande
Lika Unika