Sverige behöver storsatsa på utbildning om FN-konventionen!

konv mrFN:s konvention rättigheter för personer med funktionsnedsättning antogs av FN 2006 och skrevs under av Sverige 2008. Därmed är det en konvention som förpliktigar. Sveriges åtagande som undertecknande nation är enligt konventionstexten klockrent tydligt:

”Med avseende på ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter åtar sig varje konventionsstat att vidta åtgärder och till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser och, där så behövs, inom ramen för internationellt samarbete, för att trygga att rättigheterna gradvis förverkligas i sin helhet”.

Det förtjänar att upprepas: ”Till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser”. Det ska göras utifrån ett antal allmänna principer: ”Respekt för människors inneboende värde och självbestämmande. Icke-diskriminering och ett fullständigt och faktiskt deltagande i samhälle. Respekt för olikheter och accepterande av att personer med funktionsnedsättning är en del av den mänskliga mångfalden. Lika möjligheter. Tillgänglighet. Jämställdhet mellan män och kvinnor. Respekt för den fortlöpande utvecklingen av förmågorna hos barn med funktionsnedsättning”. Det är konventionens utgångspunkter.

Grundprinciperna ska vägleda reformer och samhällsförändringar som förbättrar villkoren för människor. Konventionen går igenom områden som handlar både om politiska och mänskliga rättigheter och det som rör ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Visst händer det saker på en del områden, inte minst därför att Sverige har en nationell strategi för funktionshinderpolitiken. Den kommer löpande att följas upp, bland annat nu under våren. Redan förra årets rapport visade att mycket återstår att göra, bland annat inom jobbpolitiken och när det gäller tillgänglighet.

I kommunuppföljningen redovisade Handisam att bara hälften av landets kommuner har mål för arbetsmarknadspolitiska insatser för personer med funktionsnedsättning. Det finns stora skillnader i tillgänglighet i landet. Bara 14 procent har inventerat både kommunala och friskolor utifrån fysisk tillgänglighet. Knappt 11 procent har inventerat sitt bostadsbestånd. Fler brister än så redovisas i uppföljningen.

I ett inlägg tidigare i år skrev Lika Unika-bloggen att det behövs mer, inte mindre, av mänskliga rättigheter i Sverige. Uppföljningarna visar att mycket släpar efter, trots politiska ambitioner och löften. Ibland drar kallare opinionsvindar in över landet som talar om personer med funktionsnedsättning som en ”kostnad”, ”budgetbelastning” eller argumenterar för återskapad institutionsvård. Ibland verkar det till och med ligga en hämsko på samhällsdebatten där mänskliga rättighetsperspektiv inte tillåts höras. Det borde leda till en offensiv från politiken och engagerade tjänstemän i stat och kommun.

Sverige borde få uppleva en storsatsning på kunskapsförmedling av innehållet i FN:s konvention rättigheter för personer med funktionssättning. Den borde bland annat rikta sig till lokala och regionala beslutsfattare i kommun och landsting. Kunskap är makt och kraft att förändra. Den beslutsfattare som förstår värderingarna som konventionen bygger på, förstår sitt eget ansvar och som agerar utifrån det, kan verkligen göra skillnad.