Sverige behöver göra mer – inte mindre – för mänskliga rättigheter

Kampephoton för mänskliga rättigheter? Gäller det också Sverige? Vårt eget så ”förträffliga” välfärdsland? En tanke som någon möjligen slås av är att de mänskliga rättigheterna är fast förankrade och utvecklade i vårt land. FN:s deklarationer skulle med den världsbilden bara handla om andra länder och deras befolkning. Inget kan vara mer fel. Det finns tydliga tecken på att vi behöver göra mer för mänskliga rättigheter i Sverige.

Man kan med rätta ta ett principiellt och övergripande avstamp i diskussionen. Det gjordes i slutet av förra året då Dagens Arena uppmärksammade tankesmedjan Freedom Right Project och menade att det där förs en diskussion om alltför långtgående och alltför många rättigheter. Dagens Arena fick ett snabbt svar av Paulina Neuding som förvisso bekräftade att ”I verksamheten ingår bland annat forskning kring inflation av rättighetsbegreppet”. Men Neuding pekade också på att det i svensk välfärdstradition har funnits en utbredd skepsis mot att definiera ”mänskliga rättigheter”. Det ”goda samhället” och den goda staten garanterade ju detta och att göra juridik av välfärdspolitik kändes främmande. Om detta mer principiella resonemang skriver Lars Lindberg ett inlägg på sin blogg. Det vore en sak om allt stannade där. Men på det mer konkreta planet förs debatten i vissa kanaler i en ton som oroar. Det handlar inte minst om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Det finns en särskild FN-deklaration om det. Skälet är att FN:s medlemsstater har sett att personer med funktionsnedsättning i praktiken inte har samma möjligheter till ett gott liv som andra. På område efter område krävs insatser för att skapa bättre levnadsvillkor, skapa lika rättigheter för dem som för andra och slå tillbaka diskriminering och utanförskap. Utgångspunkten för Sverige och andra undertecknande stater är att man ”bekräftar åter att mänskliga rättigheter och grundläggande friheter är universella, odelbara och inbördes beroende av och relaterade till varandra samt bekräftar behovet av att garantera att personer med funktionsnedsättning får åtnjuta dem utan diskriminering”. FN-staterna menar att diskriminering av en person på grund av funktionsnedsättning är en ”kränkning av det inneboende värdet och värdigheten hos varje människa”. Det ligger sedan till grund för att på punkt efter punkt slå fast rättigheterna på olika områden. Det handlar om rätt till jobb, om utbildning, om politiska rättigheter och mycket annat.

Tolv år efter handikappolitikens ”perspektivskifte” i propositionen ”Från patient till medborgare och fyra år efter FN-konventionens ratificering förs en debatt som rimligen går i helt motsatt riktning jämfört med andemeningen i denna. På tidningen Expressens ledarsida drivs tesen att krav på tillgänglighet i bostäder inte är så angeläget. Det borde, menar tidningen, räcka med sådana byggkrav på var tionde bostad. Samma tongångar om att vända tillbaka till förr hade krönikören Anna Dahlberg i ett inlägg som möttes av en skarp befogad replik. Debattören Gunnar Wetterberg hade tidigare haft en krönika i samma tidning. Personlig assistans håller på att för dyrt. De ”goda institutionerna” borde i stället vara ett alternativ, menar Wetterberg.

I samma text nämns också det krav på lagstiftning att brister i tillgänglighet är diskriminering som krävs av funktionshinderrörelsen i Torsdagsaktionen och av en majoritet i riksdagen. Det kravet utgår från FN-konventionen och från människors praktiska erfarenheter av hur utestängning och diskriminering blir en vardaglig plåga i Sverige 2013. I Wetterbergs och i andras världsbild verkar det mer handla om att pressa kostnader och förhindra att budgetar överskrids. Budgetposter som inte förefaller anpassade till behov och rimliga krav på deltagande, tillgänglighet och inkludering. Men också ett gammalt budgettänkande som inte tar hänsyn till de mervärden för hela samhället som god tillgänglighet är och som till och med gör det lönsamt.

Men nej! Mänskliga rättigheter handlar inte, när det gäller funktionsnedsättning, bara eller ens mest om ”vård och omvårdnad” eller ens tillgänglighet. Det måste vara mycket bredare än så och täcka alla samhällets områden. Det handlar också om exempelvis jobben där var fjärde inskriven på arbetsförmedlingen har en funktionsnedsättning och där långtidsarbetslöshet, utanförskap och utestängning drabbar några grupper hårdare än andra. De mycket dystra jobbkurvorna hos personer med funktionsnedsättning borde attackeras med samma glöd och engagemang som arbetslösheten i stort förefaller väcka hos våra folkvalda. Om detta skriver Lika Unika till partiledarna inför nästa veckas partiledardebatt.

Sverige har under lång tid, på olika samhällsnivåer, haft ett ambitiöst arbete för att leva upp till FN:s barnkonvention. Det vore önskvärt om stat, kommun och landsting ”kastade sig över” konventionen som gäller personer med funktionsnedsättning med samma engagemang, glöd och bestämda vilja att förändra samhället till det bättre. Verkligheten i dagens Sverige år 2013 präglas sannerligen inte av någon inflation i mänskliga rättigheter utan tvärtom brister som bör rättas till om konventionens andemening ska förverkligas. Det har Sverige som stat åtagit sig att fixa!