Ordförandebloggen – Tillbaka till skolan

Kanske såg du precis som jag filmen En man som heter Ove, som gick på SVT under julhelgen?

En scen som fortfarande berör mig starkt, trots att det nog var tredje gången jag såg filmen, är scenen där Ove mitt i natten åker till skolan där hans hustru sökt jobb. I mörkret snickrar han ihop en ramp, i vinkel och med med vilplan, för att hans älskade Sonja som blivit rullstolsanvändare efter en bussolycka under utlandssemestern ska kunna komma in och ut ur byggnaden. En berättarröst säger samtidigt: – ”På den tiden var inte skolorna handikappanpassade. De ville inte ens bygga en ramp så att Sonja kunde börja.”
Min bedömning är att ”den här tiden” i detta fall är sjuttiotalet.

Filmruta. Skolgård, trappa till huvudentrén, nedanför trappan sitter Sonja i rullstol, hon pratar med man som står. Speakerröst/textremsa ”På den tiden var inte skolorna handikappanpassade.”

Filmruta. Skolgård, entrétrappa. Ove måttar med armarna hur en ramp skulle gå, tre män står med armarna i kors och tittar på. Speakerröst/textremsa ”De ville inte ens bygga en ramp så att Sonja kunde börja.”

Filmruta. Mörk natt, regn, brädhögar och en framväxande ramp som Ove snickrar.

I dag börjar vårterminen efter jullovet 2017/2018 och landets skolor fylls åter av elever, lärare och annan skolpersonal. Det heter att vi har fritt skolval i Sverige. Men det stämmer inte i verkligheten. Alla barn och ungdomar kan inte fritt välja skola utifrån kriterier som var kompisar och syskon går, specialinriktning som man själv är intresserad av, goda resultat och hög kvalitet eller närhet till hemmet.

Därför skrev också Skolverket i rapporten ”Tillgängliga lärmiljöer” från 2016 att skolhuvudmän och skolor skiljer sig så mycket åt vad gäller hur man agerar för att åstadkomma en tillgänglig lärmiljö för elever med funktionsnedsättning att det i realiteten inte kan sägas vara fråga om ett lika fritt skolval för elever med funktionsnedsättning som för elever i allmänhet. Och, betonade Skolverket: ”Detta trots att skolförfattningarnas regleringar gäller alla huvudmän för grundskolor.”

Vi har fortfarande en stor andel skolor i Sverige som rent fysiskt utestänger med exempelvis exkluderande trappor och de ”som inte vill bygga ramper”.

Dagen för julafton publicerade Mitt i en artikel om Maja som går i sexan i Kungsängen. Än så länge fungerar det hjälpligt genom att hon kan komma in genom en sidoingång istället för genom den otillgängliga huvudentrén och genom att toalettbesök förläggs till lågstadiets byggnad på andra sidan skolgården. Efter sommarlovet, när Maja börjar högstadiet, kommer det dock bli problem om inte huvudentréns fyra trappsteg åtgärdas och den trasiga trapphissen upp till högstadiets våningsplan lagas.

I Specialpedagogiska skolmyndighetens enkätundersökning hösten 2013 instämde endast hälften av de drygt 600 tillfrågade rektorerna helt i påståendet att de erbjöd en tillgänglig förskola eller skola. Uppskattningen, att ungefär hälften av landets grund- och gymnasieskolor utestänger genom att inte ha ens grundläggande tillgänglighet återkommer och har så gjort i flera undersökningar, det verkar vara en nivå som kommit för att stanna om inte krafttag tas. Det är alltså inte endast ett problem som hör hemma i filmens 70-tal, eller i min egen skoltid under 70- och 80-talen, utan något som fortfarande är högaktuellt, nästan fyra decennier senare.

När vi pratar om tillgänglighet i skolan handlar det bland annat om den fysiska miljön, att kunna ta sig fram, att kunna orientera sig, att det är bra ljudmiljö, att man får tillgång till tillgängliga och användbara läromedel och hjälpmedel som behövs för att man ska kunna vara delaktig under sin skoldag, i så väl undervisning som mellan lektionerna.

I Majas fall tvistar kommunen och friskolan om vem som skall betala för att skapa den tillgänglighet, som enligt mig borde funnits där från början. Vi behöver en ändring av skollagen, det ska inte vara möjligt att starta och bedriva undervisning i otillgängliga lokaler.

Barnombudsmannen menade i sin rapport Respekt (2016) att då barn med funktionsnedsättning inte har samma möjlighet att välja skola som andra barn är det diskriminering enligt artikel 2 i barnkonventionen. I konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD, är respekten för den fortlöpande utvecklingen av förmågorna hos barn med funktionsnedsättning en av de inledande allmänna principerna. Staterna ska vidare, enligt artikel 7 vidta alla nödvändiga åtgärder som behövs för att säkerställa att barn med funktionsnedsättning fullt ut åtnjuter alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på lika villkor som andra barn och i artikel 24, om utbildning, fastslås att staterna ska säkerställa att skälig anpassning erbjuds utifrån personliga behov.

Även om barn med just nedsatt rörelseförmåga endast haft skolplikt sedan 1962 i Sverige borde vi utifrån såväl funktionshinderpolitiska mål, skollagen, konventioner och plan- och bygglagen ha kommit så mycket längre när det gäller tillgängligheten.

Tills vi nått dit att det är så självklart som det borde vara tycker jag att skolan i Kungsängen borde anmälas för diskriminering i form av bristande tillgänglighet. När det gäller skolor, alla undervisningsformer, och arbetsplatser finns ett särskilt stort ansvar enligt diskrimineringslagen. Detta är inskrivet som ett varaktighetsrekvisit. Det vill säga, när det finns en varaktig relation mellan den som blivit diskriminerad och den som diskriminerar har den som bedriver verksamheten högre skyldighet att vidta åtgärder. När det gäller Maja kan jag inte tolka annat än att det är just så. Maja har gått på skolan sedan andra klass så man har dessutom haft många år på sig, inte enbart att bygga den varaktiga relation som lagen talar om, utan också att planera för hennes fortsatta skolgång genom de olika stadierna.

I somras yttrade vi oss från Lika Unika över de två remisserna från Skolkommissionen om Samling för skolan – Nationell strategi för kunskap och likvärdighet (SOU 2017:35).

Trots ett gediget arbete, trots statistik och politiskt satta mål som visar på skevheten så saknades ett funktionshinderperspektiv i kommissionens arbete och insikten om att tillgänglighet och användbarhet lägger grunden och förutsättningarna för skoltiden och för skolresultaten uteblev. På vår webb kan du läsa Lika Unikas skolplattform och våra yttranden över just Samling för skolan.

Själv var jag för några vintrar sedan tillbaka på min gamla landsortsskola där jag gick i mellanstadiet, för jubileumsfest. Förutom att träffa alla gamla klasskompisar och återuppliva minnen från skoltiden var det en fantastisk känsla att denna gång, 30 år senare, kunna gå in samma entré som de andra och använda hiss, istället för att som då det begav sig med hjälp av min elevassistent använda varurampen och gå genom skolköket. Den känslan borde varenda elev i Sverige som har en funktionsnedsättning ha rätt att få uppleva, under sin skoltid.

Maria Johansson
ordförande
Lika Unika