Lucialjus över FNs rekommendationer?

L
Luciadagen år 2013
debatterade riksdagen den då pågående FN-granskningen av Sveriges funktionshinderpolitik. Eller mer korrekt: en granskning av hur Sverige lever upp till FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) och hur man arbetar för att förverkliga den. I dåvarande tidningen Svensk Handikapptidskrift speglades debatten under rubriken ”Politisk strid om läget i funktionshinderpolitiken” Den svenska regeringen som då betecknades som en ”Alliansregering”, hade fått frågor från FN. Socialdemokraten Lennart Axelsson interpellerade med anledning av detta statsrådet Maria Larsson om inriktningen på de svenska svaren till FN.

Ett halvår senare hade FNs rekommendationer kommit till Sverige och en fråga ställdes igen om regeringens arbete med dessa. Svaret från statsrådet var att ”Regeringen tar kommitténs rekommendationer på stort allvar och regeringskansliet har för avsikt att grundligt bereda dem.

Det här handlar inte om småsaker. Det som tas upp i FNs rekommendationer handlar om människor vardag och levnadsvillkor. Det handlar om rätten till arbete och försörjning, om behov av stöd till elever med funktionsnedsättning som inte tillgodoses, om tillgänglighet, om stora skillnader mellan kommuner när det gäller hur rättigheter tillgodoses och om brister i rättskedjan. FN begär svar om hur Sverige ska stoppa försämringar av personlig assistans, om åtgärder mot flerfaldig diskriminering som ofta drabbar den som har en funktionsnedsättning och om våld och kränkningar mot kvinnor och flickor med funktionsnedsättning. Och mycket annat.

Det är Lucia år 2017. Regeringen, nu en rödgrön sådan, har bjudit civilsamhället till sakråd i januari 2018. Regeringen vill föra dialog om de rekommendationer som FN kom med år 2014, som ska hanteras och så småningom ingå som en slags ”detta-har-vi-gjort”-redovisning i en rapport till FN 2019. I inriktningspropositionen om funktionshinderpolitiken som lämnades till riksdagen i maj 2017 redovisas att ”Beredning av rekommendationerna från kommittén pågår inom ansvariga departement inom Regeringskansliet. Regeringen noterar samtidigt att det ”återstår ännu ett betydande beredningsarbete innan en fullständig redovisning till kommittén kan ske.”

Mot den bakgrunden får man hoppas att det ligger allvar bakom orden när regeringen i sin inriktningsproposition skriver att åtgärds- eller handlingsprogram som gäller rekommendationer Sverige har fått från internationella organ är en lämplig åtgärd att överväga vidare. Det är utmärkt och något som har efterlysts av funktionshinderrörelsen under lång tid. En att-göra-lista, tidsplan och budget.

Eller så tar man ett större steg. Redan när FN-konventionen skulle ratificeras av Sverige framförde Socialdemokraterna i riksdagens debatt i november 2008 att man (dåvarande regeringen) borde ha en genomförandeplan för hur konventionen ska förverkligas. ”Den bör innehålla mätbara mål, en tidsplan och riktlinjer för finansiering och ansvar. Regeringen bör även rekommendera kommuner och landsting samt regioner att utarbeta egna planer eller strukturer för hur konventionens bestämmelser ska förverkligas i det verkliga livet.”

Föredragande från (S), Lars U Granberg, menade att det skulle vara att ”visa ambitionen att konventionen ska bli  verklighet i det dagliga livet för människor som i dag inte får sina rättigheter uppfyllda.”

Frågan som avlutade Granbergs inlägg i riksdagen år 2008 förtjänar att återupplivas och riktas till den nuvarande regeringen. Den kan både användas när det gäller arbetet med att implementera FN-konventionen i sin helhet och, som en bit på vägen, för att göra åtgärder utifrån FNs rekommendationer: När får vi regeringens ambitioner i fråga om en tydlig genomförandeplan belysta?