Lika Unika-krav i jobbdebattens fokus

”Vi vill göra rätt för oss.  Det har vi rätt till!”

Det är det tydliga budskapet i Lika Unikas program, ”Banbrytarprogrammet”, för jobb till personer med funktionsnedsättning. Alla människors kompetens och resurser måste tas tillvara. Rätten till arbete gäller också den som har en funktionsnedsättning. Det handlar verkligen inte bara om att erbjuda den som har en ”nedsatt arbetsförmåga” en sysselsättning, som debattens fokus ibland kan tolkas. Där ska stöd och insatser självklart finnas och bli ännu bättre. Men ofta är arbetsförmågan inte alls ”nedsatt”, bara rätt anpassningar görs och bara arbetshjälpmedel finns tillgängliga. Vi måste helt enkelt se enskilda personers kraft och potential utan att ”stämpla ut” människor på grund av en funktionsnedsättning.

För att nå visionen om allas rätt till ett arbete och om att bryta utanförskapet ger Lika Unika några konkreta förslag. Det handlar om hjälpmedel, om offentlig upphandling, om traineeprogram och om resurser till personalavdelningarna i offentlig verksamhet med utgångspunkten att offentlig verksamhet måste bli förebilder i att anställa personer med funktionsnedsättning.

Den som lyssnade på partiledardebatten i riksdagen i mitten av januari hörde inte ett knyst om de här frågorna, trots förhoppningar om det. Eftersom en fjärdedel av de arbetslösa har en funktionsnedsättning och arbetslösheten är dubbelt så hög i den gruppen jämfört med andra, är slutsatsen tydlig:

Har man ingen politik för jobben till personer med funktionsnedsättning så saknar man en hel jobbpolitik. Det bör verkligen sättas i fokus inför kommande valdebatt.

Trots tystnaden i riksdagskammaren finns det ändå positiva tecken i skyn. Idag gör (S)-ledaren Stefan Löfven ett utspel i DN där han bland annat berättar om krav från sitt parti om jobbperspektiv i den offentliga upphandlingen. ”Ett villkor för att få ett offentligt kontrakt ska vara att en viss procent av de anställda ska komma från en särskild pool hos Arbetsförmedlingen med långtidsarbetslösa, funktionshindrade eller andra personer med speciella förutsättningar”.

Tidigare har alliansregeringen aviserat ett program för arbetspraktik hos myndigheter. På SKL har ledande företrädare höjt tonläget gentemot medlemskommunerna om att bli bättre på att se möjligheterna med mångfald på arbetsplatser och vara föredömen när det gäller anställda med en funktionsnedsättning. Rubriken på det inlägget av Ingela Gardner Sundström (m) var ”Fler funktionsnedsatta måste få arbete”. Tydligare än så kan det knappast sägas.

I Lika Unikas program sätts kvotering som något att pröva ”om inget annat hjälper”. Det ska handla om offentlig sektor, vara begränsat i tid och kanske fungera som ”murbräcka”. Erfarenheterna visar att den som en gång har anställt en person med funktionsnedsättning är mer positiv att göra det igen. I Almedalen i somras debatterades frågan och en öppning om att pröva kvotering gjorde Lena Hallengren, (S).

Den som söker ska finna, sägs det. Och visst var det tyst i partiledardebatten om en av de stora grupperna som drabbas av arbetslöshetens gissel, personer med en funktionsnedsättning. Men det finns trots allt en rad debattutspel som tar fasta på samma områden som LIka Unika har fört fram som viktiga inslag i en heltäckande politik för jobben. Det är viktigt och alldeles nödvändigt.