Gör mer för mänskliga rättigheter i Sverige!

Den 26 januari är det Sveriges tur att ”uppträda” med en regeringsdelegation inför FN:s råd för mänskliga rättigheter i den så kallade UPR-processen, Universal Periodic Review. Det är andra gången som Sveriges arbete med MR-frågor granskas och här görs det av andra medlemsländer. Som underlag har granskarna en rapport från den svenska regeringen som lämnades i november 2014. Ett minst lika viktigt underlag finns i form av skrivelser från stora delar av civilsamhället som på olika sätt ger sin syn på brister och svagheter i MR-arbetet.

En av dessa är Svenska FN-förbundets skrivelse som utarbetats och stöd av tillsammans 32 andra svenska organisationer, däribland Lika Unika. Skrivelsen innehåller ett avsnitt om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Här tas exempelvis upp de undantag som finns i diskrimineringslagen om bristande tillgänglighet som ett exempel på brister i MR-arbetet. Även den högre arbetslösheten hos personer med funktionsnedsättning, assistansfrågan och avsaknaden av en oberoende MR-institution behandlas.

Inför Geneve-mötet ordnade regeringen i går ett samråd med civilsamhällets organisationer på Utrikesdepartementet där bland andra kabinettssekreterare Annika Söder och statssekreteraren vid kulturdepartementet Per Olsson deltog. En rad organisationer fanns på plats för att dels höra om regeringens planer inför mötet och inte minst för att bidra med synpunkter och ställa frågor till regeringens företrädare.

Från Lika Unikas sida blev det tid att ta upp ett par två frågor under mötet:

Vi frågade, precis som ett par andra organisationer gjorde, om hur planerna ser ut när det gäller en oberoende MR-institution och om de skrivningar som finns i budgeten kan tolkas som att förslag om en sådan är på gång. Där önskade vi också få veta om regeringen också kommer att följa de så kallade Parisprinciperna när man tar fram förslaget. Av svaret att döma är arbetet (fortfarande) i startfasen. Regeringen formulerar sina ambitioner som att frågan ska tas upp i en ny MR-strategi och där utifrån vikten av en ”självständig granskning”. Några klara besked om en oberoende och självständig MR-institution (gärna under riksdagen) gavs dock inte.

Den andra frågan som vi väckte handlade om att mänskliga rättighets-arbetet i Sverige skiljer mellan kommunerna, något som leder till stora skillnader i människors levnadsvillkor. ”Hur ser regeringen på dessa olikheter och på att det kommunala självstyret ibland verkar vara överordnat människors rättigheter”? Dessa brister togs upp av FN:s kommitté om rättigheter för personer med funktionsnedsättning när de lämnade rekommendationer till Sverige i april 2014. Även i FN-granskningen av hur det svenska arbetet går med implementering av barnkonventionen som nu har genomförts i Geneve har dessa perspektiv behandlats.

Även om svaret från regeringen visade på medvetenhet om problemen kan man inte med bästa vilja i världen påstå att det finns en klar strategi för att verkligen få bort de stora skillnaderna mellan kommunerna. Detta trots att Sveriges undertecknande av olika MR-konventioner gäller hela landet och inte känner några undantag som effekt av det kommunala självstyret.

Som rubriken för detta inlägg antyder: Det behöver göras mycket mer för att mänskliga rättigheter ska gälla alla människor på lika villkor. Också i ett välfärdsland som Sverige.