Framtidskommissionens bortglömda område

framtidskomPrecis innan jag ska börja skriva på mitt tänkta blogginlägg ser jag att Fredrik Granath har skrivit på SHT:s krönikeblogg. Rubriken är ”kräftgång” och ett stycke ur inlägget säger en del. Fredrik bloggar:

”Det börjar tära att ingen lyssnar eller bryr sig, eller ser det som hjärtefrågor och inte samhällsproblem. Det gnager i mig. Allt från att man bygger sjukt stora evenemangskomplex med bristande tillgänglighet, till en sådan liten pluttig sak som att man inte plogar handikapparkeringen bakom mitt jobb, trots att man plogar allt annat”.

Fredriks inlägg handlar i grunden om värderingar och om vilken samhällsmodell vi önskar. Och det träffar direkt frågan om hur vi ser på varandra som människor, om vi på allvar vill ha ett samhälle där allas lika värde gäller på allvar. Så är det inte idag, hur ofta vi än säger det och hur mycket vi än önskar det. Det kommer inte att förändras utan medvetna beslut, opinionsbildning och samhällsförändringar i människors vardag. Därför är det ytterst beklagligt att det perspektivet nästan saknas i samhällsdebatten. Möjligen ses röster som talar för personer med funktionsnedsättning som en av många uppstickande särintressen. I själva verket handlar det om grundläggande värden, mänskliga rättigheter och människosyn.

Regeringen har en ”Framtidskommission”. I presentationen på hemsidan skriver man om sitt uppdrag. ”Samtidigt står vi inför många framtidsutmaningar. Sverige är ett bra land för många, men inte för alla. Hur minskar vi utanförskap och hur stärker vi den gemenskap som håller ihop Sverige? Vad krävs för att öka delaktigheten i samhället och hur kan vi bättre ta vara på kompetensen hos alla som bor i vårt land? Hur ser vi till att hela Sverige lever även 2050?”

I kommissionens rapporter är det hittills sparsamt med funktionshindersperspektiven, trots att det tveklöst är ett område där bristerna är störst i samhället och där vi tyvärr kan se en vridning tillbaka i debatten. Mänskliga rättigheter blir kostnadskalkyler. Hjälp till ett värdigt liv blir extrem personkontroll och ses som budgetbelastningar. I stället för en fråga om demokrati och att inte stänga ute människor betraktas tillgänglighet som något som möjligen kan göras ”i värsta fall” och till så låg investeringskostnad som bara är möjlig.

Ännu år 2013 verkar utgångspunkten inte vara just de mänskliga perspektiven på mänskliga rättigheter utan mer ses som socialpolitik, problem, nödvändigt ont, olyckliga kostnader och samhällsbelastning.

Framtidskommissionen borde därför, inte minst i rapporten Framtiden och samhällets grunläggande värden ha lyft upp MR-perspektiven och det utifrån de områden där bristerna är som störst och där mer behöver göras. Även i andra ”alster” som de om arbetsmarknaden vore det mycket rimligt med tanke på att en stor andel av de arbetslösa har en funktionsnedsättning. Tyvärr uteblir detta nästan helt i kommissionens material. Idag kom en inbjudan till en presentationen av ytterligare en delutredning, ”Framtida utmaningar för sammanhållning och rättvisa”. Jag håller tummarna för att den skriften har mer!

Läs mer: Lars-Göran Wadén skriver på Framtidskommissionens blogg med rubriken ”Red Bull ger dig inga vingar”.