En skola som missar ett viktigt uppdrag

Att 37 procent av grundskolorna får kritik för sin hantering av särskilt stöd är en oroande hög siffra, en siffra som ligger still 2011 och framåt. Det betyder att förutsättningarna för de elever som har behov av särskilt stöd inte är tillräckliga. Skolan fullgör inte sitt kompensatoriska uppdrag för denna grupp elever.

De strategiska myndigheternas återrapportering till regeringen om hur man arbetar med funktionshinderpolitiken finns nu samlade på Myndigheten för delaktighets webbplats. En av de rapporter som jag kastar mig över med särskilt stort intresse (och inte utan oroskänslor) är skolmyndigheternas samlade rapport. Hur går det för elever med funktionsnedsättning? Förbättras deras skolsituation? Börjar de äntligen få samma chanser som andra elever att skaffa sig den där livsavgörande kunskapsgrunden för livet?

Citatet ovan är inte oväntat men fortfarande oacceptabelt. Skolmyndigheterna konstaterar också detta år: ”Skolan fullgör inte sitt kompensatoriska uppdrag för denna grupp elever.  Man skriver också om ett viktigt stöd och nödvändiga anpassningar som många gånger kommer för sent. Elevers behov av stöd utreds inte tillräckligt snabbt.

Det verkar också som stödet till de elever som så behöver får ett obegripligt avbrott mellan årskurser. När eleven lämnar sexan så händer något som gör att många elever inte får det stöd de har rätt till. När han/hon sen närmar sig slutet av sin grundskoleutbildning verkar skolan åter upptäcka behovet av stöd. Men är det inte för sent då?

Det finns mycket att uppmärksamma i årets rapport och inte minst en hel del för våra beslutsfattare att göra något åt. Ett förhållande jag särskilt noterade och som måste uppmärksammas mer handlar om elever som drabbas av kränkande behandling. I rapporten framgår att 61 procent av de brister som upptäcks vid Skolinspektionens granskningar av grundskolan ( 70 procent för gymnasiet) handlar om att man brister i att förebygga kränkningar.

En rad rapporter och undersökningar, som exempelvis Ungdomsstyrelsens Fokus 12, berättar att elever med funktionsnedsättning drabbas särskilt hårt av kränkningar och mobbning. Att en så stor andel av de brister som upptäcks vid inspektioner handlar om kränkningar borde innebära att det här finns väldigt mycket att göra om alla elever ska kunna gå till skolan med nyfikenhet och fokus på att lära sig, i stället för att tappa sin utbildningsbas därför att skolan inte är trygg.

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning slår fast rätten till utbildning och till stöd så att elever med funktionsnedsättning kan få samma kunskapsbas inför arbets- och vuxenliv som andra unga. Det är ett dystert men sant konstaterande att det är något som den svenska skolan inte kan leva upp till idag.