En #funkpol -rivstart på den politiska hösten? Nej!

Riksdagen bild
Så har årets Regeringsförklaring 2015 offentliggjorts av statsministern i samband med gårdagens högtidliga öppnande av riksdagsåret. Samma händelse förra året, det var efter valet och regeringsskiftet, framkallade positiva ”halvjubel” från funktionshinderrörelsen. Där fanns viktiga värderingsuttryck som att ”Personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att verka i vardagen på lika villkor vad gäller delaktighet och tillgänglighet”.

Där fanns skarpa löften om införande av flexjobb, om nationellt regelverk för hjälpmedel och om översyn och breddning av diskrimineringslagen. Dessa löften följdes i budgetförslaget upp av fler åtgärder som en informationssatsning om FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och av FNs kritik mot Sverige att förverkligandet av konventionens innehåll går alltför sakta. Den politiska initiativkraften, i alla fall på papper, kryddades i början av detta års sommar med löften om en oberoende institution för arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige.

Gårdagens regeringsförklaring hade förvisso några konkreta saker. Inom arbetsmarknad där lönestöden nämndes som något att höja, om Samhall som viktigt att satsa vidare på och så ett förbättrat stöd till funktionshinderrörelsen. Men den framkallade knappast applåder som motsvarande dokument gjorde förra året. Och fortfarande återstår det att se vad budgeten innehåller när den presenteras nästa vecka.

Nu ska inte regeringsförklaringar i första hand bedömas genom att de jämförs med varandra. Det är den fastlagda politikens förmåga uttryckt i regeringsförklaringens text att ta sig an verkligheten och människors vardagsproblem som måste vara utgångspunkten. Är det tillräckligt? Driver det på? Ta politiken människors situation på allvar i tillräckligt hög utsträckning?

När Myndigheten för delaktighet skriver om Hur är läget 2015 anger man om tre punkter som var och en hade kunnat få sina politiska lösningar i regeringsförklaringen:

* Personer med funktionsnedsättning ( ”som medför nedsatt arbetsförmåga” ) står fortfarande för mer än en fjärdedel av alla inskrivna på Arbetsförmedlingen.

* Skolorna brister fortsatt i att ge elever det särskilda stöd som de har rätt till och en stor del av lärarna har inte möjlighet att ge det stöd som behövs. Det är också vanligare att elever med funktionsnedsättning upplever att de har för mycket skolarbete, att det är svårt och att de känner sig stressade

* Den upplevda hälsan är mycket sämre bland personer med funktionsnedsättning och många fler med funktionsnedsättning har ekonomiska svårigheter jämfört med övriga befolkningen.

Det finns förstås fler områden där Löfvens regeringsförklaring kunde ha innehållit konkreta förslag. Men inte ens på de här tre punkterna är politiken tillräckligt skarp. Lönestöd och Samhall får och kan inte vara ”den enda vägen” till jobb för den som har en funktionsnedsättning. Det är nödvändigt ibland men politiken måste mycket mer än idag se till de barriärer av diskriminering, rädsla hos arbetsgivare för kostnader och lägre produktivitet, avsaknad av kompetens och oförmåga att se mångfald som en tillgång som utestänger människor från arbetsmarknaden.

Kort och gott: Rubriken till det här inlägget blev tyvärr en riktig beskrivning av starten på den politiska hösten. Någon #funkpol -rivstart kom inte med regeringsförklaringen i går. Verkligheten i Sverige år 2015 hade behövt det!