Dyster rapport om jobben – igen!

alöshetsbildI dagarna ska 22 av statens myndigheter rapportera till regeringen om hur arbetet med att genomföra Sveriges strategi för funktionshinderspolitiken har bedrivits under 2014. En av dessa myndigheter är Arbetsförmedlingen som nu har sin rapport utlagd på hemsidan.

Det som ska följas upp handlar om de två inriktningsmål som Arbetsförmedlingen har formulerat för politiken:
* Sysselsättningsgraden för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga ska öka.  
* Matchningen mellan arbetssökande personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga och lediga arbeten ska vara effektiv.

Målen har brutits ner till fyra delmål: att öka andelen personer med funktionsnedsättning som går till arbete eller utbildning. Att öka andelen unga med funktionsnedsättning som får vara med om samma positiva livsförändring. De två övriga målen handlar om att korta tiderna för att få den kod som ger rätt till förmedlingens hjälp och om att i upphandlingar inom Arbetsförmedlingen ställa krav på tillgänglighet.

Resultatet i stort är verkligen ingenting som kan firas med jubel och fest: I rapporten konstateras tvärtom att ”personer med funktionsnedsättning….hade…en fortsatt besvärlig arbetsmarknadssituation 2014”. Fortfarande redovisar man att 28,1 procent av de inskrivna på förmedlingen har en funktionsnedsättning, en något högre andel än föregående år. Det finns, noterar man, en positiv utveckling generellt på arbetsmarknaden under 2014 med stigande sysselsättningsgrad. Det är, konstaterar man samtidigt, en positiv utveckling som främst underlättar för dem med kortare arbetslöshetsperioder.

Att något fler har gått från arbetslöshet till jobb/utbildning är förstås positivt men det finns ingenting i rapporten som pekar på några avgörande förändringar i positiv riktning och som bryter det många upplever: Arbetslöshet för den som har en funktionsnedsättning tenderar att bli kvar oavsett konjunkturer. Samtidigt skriver man att en försvårande faktor för att nå framgångar med politiken är att viktiga förslag som finns – exempelvis Funkautredningen – inte har realiserats ännu.

Arbetsförmedlingen når delmålet om att förkorta tiden för att få sin kod med 10 dagar per år men fortfarande tar det i genomsnitt 250 dagar innan detta ”kvitto” på rätten till speciellt stöd kommer. När det gäller förmedlingens egna avtal och upphandlingar skriver man att målet har nåtts, det vill säga alla sådana innehåller tillgänglighetskrav.

Återrapporteringen visar också andra oroande inslag i den svenska ”jobbpolitiken”. Det handlar om en liten nedgång i hur många som får arbetshjälpmedel. Det handlar också om den orimliga skillnad som finns i hur insatserna fördelas mellan män och kvinnor. Av rapportens siffror framgår att det är något så när jämställt när det gäller antalet män respektive kvinnor som går från Arbetsförmedlingen till ett arbete utan stöd. Ser man däremot till motsvarande förhållande när det gäller ”Arbete med stöd” är skillnaderna påfallande: 2014 var det 10.458 kvinnor jämför med 16.501 män som fick ta del av arbete med stöd. Motsvarande skevhet gäller också föregående år.

Det saknas alltså inte uppgifter för våra beslutsfattare om jobbpolitiken ska kunna utvecklas så att den på allvar möter den höga arbetslösheten som drabbar personer med funktionsnedsättning hårdare än andra. Riksdagen ska på torsdag debattera förslag som har väckts i motioner och en rad av dessa skulle verkligen kunna göra nytta och exempelvis handlar det om att höja taken i lönebidragen som bland annat föreslogs av Lika Unika och Handikappförbunden i en debattartikel nyligen. Kan man hoppas på något sådant när riksdagen beslutar om motionsbetänkandet på torsdag?