Därför måste värderingar förändras!

en stärkt röst dans almedalen 2013Bilden är från Almedalen 2013. På Donners plats dansar unga från ”En stärkt röst” för bättre tillgänglighet under parollen ”Jag är inte jobbig. Jag är viktig”.

Du minns kanske temat för Lika Unikas seminarium som vi hade i Almedalen i år? Rubriken var ”Konsten att förändra värderingar – hur gjorde de framgångsrika”. Det låter kanske som en stor och svår uppgift. Många gånger sitter värderingar och föreställningar djupt rotade i oss människor. Men det är helt nödvändigt om politiken ska kunna vridas i en annan riktning, en väg som verkligen förbättrar levnadsförhållanden för alla. En väg som gör att den som har en funktionsnedsättning i praktiken får samma villkor och möjligheter som andra. Gång på gång kommer ”bevis” på hur viktig den omställningen är. Gång på gång kommer bevis på att vi har mycket mer att göra för att nå målet om ett samhälle med lika förutsättningar för alla.

I nyhetsflödet ser jag att Kanal 5 nu ändrar namnet på sin TV-produktion ”De odejtbara”, efter en kraftig kritik mot det temat. Utgångspunkten var alltså från början, i Sverige år 2013, att den som har en funktionsnedsättning är ”Odejtbar”. Vilka värderingar har funnits i redaktionsrummet där kanalens program har skapats?

Men även om avarter av det slaget förtjänar skarp kritik är kanske den stora utmaningen ändå det som handlar om hur betydligt fler beslutsfattare tänker. En illustration av det fick jag när jag såg en lokal partihemsida för ett stort parti i en mindre ort i landet. Där fanns några rader om funktionshinder och några politiska förslag på det området. De hade placerats under rubriken ”En hjälpande hand”. Så ser det ofta ut i kommunalpolitiska program där, som jag brukar säga, funktionshinderpolitiken inte sällan är placerad under Socialnämndens avsnitt, och där någonstans mellan frågor om ”äldreboende” och ”missbruksvård”. Säkert vackra tankar om att ”ta omhand” men ack så tydligt det blir att det behövs ett verkligt paradigmskifte. Från ”patient till medborgare”, kanske?

När värderingarna biter sig kvar i gamla hjulspår blir den konkreta politiken fel eller alltför svag. Vi ser det i uppföljningarna av funktionshinderpolitiken. När myndigheten Handisam publicerar sin uppföljning av strategin för funktionshinderspolitiken 2011–2016 skriver man: ”Uppföljningen visar att det knappast går att se någon utveckling än så länge”.

Så länge gamla värderingar har fäste blir det som det blir. Funktionshinderfrågor blir en politisk icke-fråga, som det talades tyst om i Almedalen. Det leder till ett bristande politiskt tryck som bromsar utvecklingen. Till det, en bristande medial uppmärksamhet som gör att frågorna knappast ”finns” i det politiska Sverige. Och kanske en brist på konflikt. Ingen säger emot, i alla fall inte högt. Ingen argumenterar tydligt för nej till reformer men ojar sig samtidigt över budgetunderskott och som i fallet diskrimineringslagen också stoppar Torsdagsaktionens krav på en lagförstärkning där det slås fast att brister i tillgänglighet är diskriminerande.

Om perspektivet mänskliga rättigheter skulle styra fullt ut så hade vi inte accepterat att människor stängs ute på det sätt som görs idag. Ingen skulle komma på tanken att med hänvisning till ”det är för dyrt” dra in rösträtten för människor som bor i glest befolkade trakter i Sverige. Att rösta är rättighet och precis på samma sätt borde vi se på andra samhällsfrågor. Också för personer som lever med en funktionsnedsättning. Precis det som FN:s Konvention handlar om och som hela det politiska Sverige borde arbeta hårt för att förverkliga.

Läs mer:
Unga Hörselskadade om ”VI ska normaliseras”
DHR-bloggen, Maria Johansson om #funkpol i Almedalen