Kategoriarkiv: Okategoriserade

Dags att pressa Löfven om jobb och funktionsnedsättning!

löfven1-179x300Idag är det statsministerns frågestund i riksdagen. Stefan Löfven ska under en timmes tid besvara frågor från riksdagsledamöter. En inte alltför vågad gissning är att i alla fall något kommer upp om regeringens jobbpolitik och kanske om målet att pressa ner arbetslösheten till Europas lägsta.

Samme Stefan Löfven, då i opposition, som idag står i riksdagens talarstol blev ”smygfotograferad” av Lika Unika för 2,5 år sedan. Platsen var också då riksdagen och ett seminarium om hjälpmedel. Löfven bläddrade i Lika Unikas ”Banbrytarprogram” om jobben och vi tyckte att det vara mycket värdefullt. Men frågan är om Löfven och därefter den regering han leder tog till sig av idéerna?

Den som idag jämför hur verkligheten ser ut, hur den politiska debatten låter och hur regeringens konkreta politik för jobben ser ut inser att det här finns stora brister! Arbetslösheten hos personer med funktionsnedsättning är hög, Var fjärde inskriven vid Arbetsförmedlingen har en funktionsnedsättning. Människor som skulle kunna göra viktiga insatser på arbetsmarknaden ställs utanför och får inte chansen, trots att deras kompetens behövs. Samtidigt talar politiken nästan tyst om detta.

Det borde kunna erkännas som en självklar sanning: Den som inte tar med funktionshinder-perspektiven i jobbpolitiken kommer att misslyckas. Den som bortser från en så stor andel arbetslösa i sin politik kommer inte att klara mål om ”Europas lägsta arbetslöshet”: Den som tror att ”Samhall” och ”lönestöd” är tillräcklig politik mot arbetslösheten har i praktiken en mycket svag politik som inte bryter de barriärer av diskriminering, förutfattade meningar och kompetensbrister som idag ställer människor utanför arbetsmarknaden.

Det vore utmärkt om statsminister Stefan Löfven idag fick berätta om en mer heltäckande arbetsmarknadspolitik där också personer med funktionsnedsättning inkluderas på ett seriöst sätt. De vore utmärkt om regeringen inte deklarerade sig som enbart ”feministisk” utan också som en regeringen med ambitioner att vara föredöme genom att anställa fler med funktionsnedsättning i myndigheter, stat, kommun och landsting. Det vore oerhört viktigt om Löfvens läsning av vårt Banbrytarprogram hade gett inspiration och insikter som sen översattes till konkreta politiska förslag och åtgärder. Får vi de beskeden idag?

Läge att fråga när MR-institution kommer!

Onsdag. Det är eftermiddag och därmed närmar vi oss ännu en torsdag. Förra veckan var det ingen frågestund i riksdagen. Lika Unika-bloggens nya tradition med tips till riksdagsledamöterna uteblev därför. Men nu en ny vecka, en ny frågestund och det med närvaro av bland andra kulturminister Alice Bah Kuhnke. Det ger i alla fall en tydlig idé till fråga. Om Sveriges inrättande av en oberoende MR-institution.

Varför behövs en sådan? Ja, det finns många skäl, inte minst att Sverige faktiskt har åtagit sig att inrätta en sådan i och med att vi har ratificerat FN-konventionen CRPD om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det är en viktig utgångspunkt. Men fler angelägna uppgifter för institutionen fanns nämnda i den kommentar som Lika Unikas ordförande Maria Johansson gav när regeringen skrev debattartikel om MR-arbetet:

– Vi ser gärna ett starkt fokus i MR-institutionens arbete när det gäller att främja arbetet med mänskliga rättigheter. Det våra medlemmar upplever i sin vardag är inte sällan stora brister på många samhällsområden där rättigheter idag åsidosätts i Sverige. Som FN i sin granskning har pekat på behöver MR-arbetet och förverkligandet av FN-konventioner stärkas i kommunerna. En ny institution kan bli en viktig motor i det arbetet.

Regeringen har alltså lovat en sådan. Men det räcker tyvärr inte att lova det på debattsidor. Texterna man presenterar där måste omsättas till verkstad, till konkreta propositioner och till pengar för att bedriva verksamheter.

När budgetpropositionen lades fram tidigare i höst så framkom glädjande nog att MR-institutionen omnämns. Däremot saknades konkreta pengar till inrättande. I stället skriver regeringen att man ska lyfta frågan i en kommande skrivelse om hela MR-arbetet i Sverige. Vad det betyder för starten av en viktig MR-institution är oklart och därför kan en bra fråga till statsrådet Alice Bah Kuhnke vara:

– När bedömer statsrådet att en högtidlig invigning av en oberoende MR-institution i Sverige kan hållas?

– Läs mer om MR-institution på Lika Unikas hemsida
– Lika Unikas ordförande Maria Johansson kommenterar MR-institution
– Regeringens debattartikel i DN om MR-institution 4/7 2015.
Riksdagsmotion av Désirée Pethrus, KD, om MR-institution.

Nya FN-mål – också svenska mål!

FNS mål

”By 2030, achieve full and productive employment and decent work for all women and men, including for young people and persons with disabilities, and equal pay for work of equal value”

Världssamfundet i FNs skepnad har i helgen antagit 17 universella mål och 169 delmål i en ny agenda för hållbar utveckling. På svenska heter dokumentet ”Förändra vår värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling.” Målen kommer att gälla de närmaste 15 åren och ska förverkligas i alla världens länder. De är universella, något som innebär att också Sverige ska arbeta för att nå upp till de uttalade ambitionerna som utvecklingsmålet är ett uttryck för.

När nu utvecklingsmålen har ersatt FNs tidigare millenniemål innebär det också ett betydelsefullt synliggörande av den omkring miljard människor (cirka 15 procent av världens befolkning) som lever med en funktionsnedsättning. De var helt bortglömda i tidigare dokument men finns nu omnämnda såväl i delmål som i många indikatorer som ska användas för att följa utvecklingen. De är viktigt för alla med en funktionsnedsättning men också för att åstadkomma den hållbara utveckling som är en förutsättning för oss alla.

Eller som FN:s experter, bland andra FNs rapportör som arbetar med rättigheter för personer med funktionsnedsättning Catalina Devandas, har uttryckt det:

”The inclusion of persons with disabilities in the SDGs is fundamental if we are to achieve sustainable development that is genuinely rights-based.”

I en kommentar till sluttexterna säger MyRights ordförande (och tidigare Lika Unika-ordföranden) Tiina Nummi-Södergren:

”Millenniemålens resultatuppföljning visar att personer med funktionsnedsättning har exkluderats från de senaste årens positiva utveckling. Till exempel saknar 90 procent av barn med funktionsnedsättning fortfarande tillgång till utbildning. I den nya utvecklingsagendan har detta tagits på allvar, vilket bland annat har resulterat i att det nya utbildningsmålet betonar vikten av en inkluderande skola med hög kvalité.”

FN-mål nummer åtta lyfter fram rätten till arbete för alla och är tydligt med att det också omfattar personer med funktionsnedsättning. Den som råkade leva i tron att målen egentligen handlade om fattiga länder och deras utveckling borde här se att också Sverige omfattas. I vårt land är arbetslösheten hög bland personer med funktionsnedsättning som utgör ungefär en fjärdedel av de inskrivna vid Arbetsförmedlingen. Trots att människor vill och kan arbeta förnekas många den rätten i Sverige år 2015. Men som FN-målen uttrycker det så ska allas vilja att bidra med sin arbetsinsats tas tillvara.

Därför är de nyligen beslutade målen något som Sverige och svenska beslutsfattare måste leva upp till. I arbetet med målen har ansvarigt statsråd varit biståndsminister Isabella Lövin men de gäller i hög grad också statsråd som Ylva Johansson i uppdraget som arbetsmarknadsminister. Här kan FN-målen kanske till och med leda till att regeringen i sitt Regleringsbrev till Arbetsförmedlingen skriver in rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning på förstasidans angivna mål för förmedlingens verksamhet. Idag saknas det tyvärr.

Läs mer:
Dagens Nyheter om utvecklingsmålen.
MyRighs hemsida om utvecklingsmålen.
FN -nyheter: FN-experter om vikten av funktionshinderperspektiv

En alltför svag barometer om tillgänglighet

Humana2015Ett tillgängligt samhälle är avgörande för att alla ska kunna vara delaktiga. Ännu i Sverige år 2015 har vi mycket mer att göra innan det självklara målet blir verklighet. Ännu i Sverige år 2015 ställs människor utanför därför att det brister i tillgänglighet.

De allra viktigaste ”bevisen” för att samhällsbristerna består är förstås människors egna upplevelser av otillgänglighet i vardagen. Men också granskningar och olika uppföljningar av funktionshinderpolitiken visar samma brister. Idag kom företaget Humana med sin årliga tillgänglighetsbarometer. En övergripande analys i barometern är att det händer alldeles för lite i landets kommuner och att utvecklingen inte går framåt på många områden. Humana konstaterar också att det i många kommuner uteblir anpassningar som är ganska enkla att genomföra.

Av rapporten framgår bland annat att:
* Sex av tio kommuner saknar tillgänglighetsmål i sin översiktsplan.
* Nära var femte kommun har inte kartlagt lokalers tillgänglighet
* 40 procent av kommunerna har inte utvärderat sitt tillgänglighetsarbete
* Hälften av kommunerna har inga planer på att göra skolgårdar tillgängliga
* Var tredje kommun erbjuder inte tillgänglighetsanpassade sommarjobb till unga med funktionsnedsättning
* Sex av tio kommuner saknar strategi för att anställa personer med funktionsnedsättning
* Hälften av kommunerna ställer inga tillgänglighetskrav på kulturverksamhet
* Enbart hälften av kommunerna använder krav på tillgänglighet i bidragstilldelning.

Det här innebär att Sverige – kommuner, landsting och stat – inte har gjort tillräckligt för att leva upp till den FN-konvention som vi har ratificerat och som handlar om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det är som FN:s kommitté skriver i sina rekommendationer till Sverige:
Det finns en allvarlig skillnad mellan konventionsstatens politik och kommunernas politik när det gäller att genomföra konventionen”.

Dagens Tillgänglighetsbarometer om bristande tillgänglighet har förhoppningsvis helt andra och ljusare resultat nästa år. Inte minst borde tillgänglighetsarbetet ta fart sedan diskrimineringslagen vid årsskiftet – trots sina brister – slår fast att otillgänglighet ÄR diskriminering. Men där är vi ännu inte. Därför blir sluttexten i detta inlägg ett citat från Lika Unikas ordförande Bengt Olsson som i en debattartikel i Dagens Samhälle slog fast: ”Det ibland nästan heligförklarade kommunala självstyret får inte leda till platt fall i arbetet med de åtaganden Sverige har gjort internationellt.”. Det handlar i det här fallet om allas rätt till delaktighet.

Dyster rapport om jobben – igen!

alöshetsbildI dagarna ska 22 av statens myndigheter rapportera till regeringen om hur arbetet med att genomföra Sveriges strategi för funktionshinderspolitiken har bedrivits under 2014. En av dessa myndigheter är Arbetsförmedlingen som nu har sin rapport utlagd på hemsidan.

Det som ska följas upp handlar om de två inriktningsmål som Arbetsförmedlingen har formulerat för politiken:
* Sysselsättningsgraden för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga ska öka.  
* Matchningen mellan arbetssökande personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga och lediga arbeten ska vara effektiv.

Målen har brutits ner till fyra delmål: att öka andelen personer med funktionsnedsättning som går till arbete eller utbildning. Att öka andelen unga med funktionsnedsättning som får vara med om samma positiva livsförändring. De två övriga målen handlar om att korta tiderna för att få den kod som ger rätt till förmedlingens hjälp och om att i upphandlingar inom Arbetsförmedlingen ställa krav på tillgänglighet.

Resultatet i stort är verkligen ingenting som kan firas med jubel och fest: I rapporten konstateras tvärtom att ”personer med funktionsnedsättning….hade…en fortsatt besvärlig arbetsmarknadssituation 2014”. Fortfarande redovisar man att 28,1 procent av de inskrivna på förmedlingen har en funktionsnedsättning, en något högre andel än föregående år. Det finns, noterar man, en positiv utveckling generellt på arbetsmarknaden under 2014 med stigande sysselsättningsgrad. Det är, konstaterar man samtidigt, en positiv utveckling som främst underlättar för dem med kortare arbetslöshetsperioder.

Att något fler har gått från arbetslöshet till jobb/utbildning är förstås positivt men det finns ingenting i rapporten som pekar på några avgörande förändringar i positiv riktning och som bryter det många upplever: Arbetslöshet för den som har en funktionsnedsättning tenderar att bli kvar oavsett konjunkturer. Samtidigt skriver man att en försvårande faktor för att nå framgångar med politiken är att viktiga förslag som finns – exempelvis Funkautredningen – inte har realiserats ännu.

Arbetsförmedlingen når delmålet om att förkorta tiden för att få sin kod med 10 dagar per år men fortfarande tar det i genomsnitt 250 dagar innan detta ”kvitto” på rätten till speciellt stöd kommer. När det gäller förmedlingens egna avtal och upphandlingar skriver man att målet har nåtts, det vill säga alla sådana innehåller tillgänglighetskrav.

Återrapporteringen visar också andra oroande inslag i den svenska ”jobbpolitiken”. Det handlar om en liten nedgång i hur många som får arbetshjälpmedel. Det handlar också om den orimliga skillnad som finns i hur insatserna fördelas mellan män och kvinnor. Av rapportens siffror framgår att det är något så när jämställt när det gäller antalet män respektive kvinnor som går från Arbetsförmedlingen till ett arbete utan stöd. Ser man däremot till motsvarande förhållande när det gäller ”Arbete med stöd” är skillnaderna påfallande: 2014 var det 10.458 kvinnor jämför med 16.501 män som fick ta del av arbete med stöd. Motsvarande skevhet gäller också föregående år.

Det saknas alltså inte uppgifter för våra beslutsfattare om jobbpolitiken ska kunna utvecklas så att den på allvar möter den höga arbetslösheten som drabbar personer med funktionsnedsättning hårdare än andra. Riksdagen ska på torsdag debattera förslag som har väckts i motioner och en rad av dessa skulle verkligen kunna göra nytta och exempelvis handlar det om att höja taken i lönebidragen som bland annat föreslogs av Lika Unika och Handikappförbunden i en debattartikel nyligen. Kan man hoppas på något sådant när riksdagen beslutar om motionsbetänkandet på torsdag?

Gör mer för mänskliga rättigheter i Sverige!

Den 26 januari är det Sveriges tur att ”uppträda” med en regeringsdelegation inför FN:s råd för mänskliga rättigheter i den så kallade UPR-processen, Universal Periodic Review. Det är andra gången som Sveriges arbete med MR-frågor granskas och här görs det av andra medlemsländer. Som underlag har granskarna en rapport från den svenska regeringen som lämnades i november 2014. Ett minst lika viktigt underlag finns i form av skrivelser från stora delar av civilsamhället som på olika sätt ger sin syn på brister och svagheter i MR-arbetet.

En av dessa är Svenska FN-förbundets skrivelse som utarbetats och stöd av tillsammans 32 andra svenska organisationer, däribland Lika Unika. Skrivelsen innehåller ett avsnitt om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Här tas exempelvis upp de undantag som finns i diskrimineringslagen om bristande tillgänglighet som ett exempel på brister i MR-arbetet. Även den högre arbetslösheten hos personer med funktionsnedsättning, assistansfrågan och avsaknaden av en oberoende MR-institution behandlas.

Inför Geneve-mötet ordnade regeringen i går ett samråd med civilsamhällets organisationer på Utrikesdepartementet där bland andra kabinettssekreterare Annika Söder och statssekreteraren vid kulturdepartementet Per Olsson deltog. En rad organisationer fanns på plats för att dels höra om regeringens planer inför mötet och inte minst för att bidra med synpunkter och ställa frågor till regeringens företrädare.

Från Lika Unikas sida blev det tid att ta upp ett par två frågor under mötet:

Vi frågade, precis som ett par andra organisationer gjorde, om hur planerna ser ut när det gäller en oberoende MR-institution och om de skrivningar som finns i budgeten kan tolkas som att förslag om en sådan är på gång. Där önskade vi också få veta om regeringen också kommer att följa de så kallade Parisprinciperna när man tar fram förslaget. Av svaret att döma är arbetet (fortfarande) i startfasen. Regeringen formulerar sina ambitioner som att frågan ska tas upp i en ny MR-strategi och där utifrån vikten av en ”självständig granskning”. Några klara besked om en oberoende och självständig MR-institution (gärna under riksdagen) gavs dock inte.

Den andra frågan som vi väckte handlade om att mänskliga rättighets-arbetet i Sverige skiljer mellan kommunerna, något som leder till stora skillnader i människors levnadsvillkor. ”Hur ser regeringen på dessa olikheter och på att det kommunala självstyret ibland verkar vara överordnat människors rättigheter”? Dessa brister togs upp av FN:s kommitté om rättigheter för personer med funktionsnedsättning när de lämnade rekommendationer till Sverige i april 2014. Även i FN-granskningen av hur det svenska arbetet går med implementering av barnkonventionen som nu har genomförts i Geneve har dessa perspektiv behandlats.

Även om svaret från regeringen visade på medvetenhet om problemen kan man inte med bästa vilja i världen påstå att det finns en klar strategi för att verkligen få bort de stora skillnaderna mellan kommunerna. Detta trots att Sveriges undertecknande av olika MR-konventioner gäller hela landet och inte känner några undantag som effekt av det kommunala självstyret.

Som rubriken för detta inlägg antyder: Det behöver göras mycket mer för att mänskliga rättigheter ska gälla alla människor på lika villkor. Också i ett välfärdsland som Sverige.

Riksdagsmotioner med #funkpol – perspektiv

rosenbad o riksdagenDet verkar sluta på totalt 2291 motioner under den allmänna motionstiden i riksdagen. Som vanligt tar de upp en rad varierande ämnen, bland dessa motioner om ”bevarande av nyckelharpan”, ”inför republik” och ”Cykelturism”. En snabb genomräkning på nyckelord i rubriker säger att 23 motioner har ordet ”Gårdsförsäljning” (av alkohol) och 24 motioner ordet ”Funktionsnedsättning”. Granskar jag motionsflödet med Lika Unika-ögon och med utgångspunkt från vårt fokus på mänskliga rättigheter, arbete och tillgänglighet så finns det en del ”godbitar” som är värda att läsa och värda att följa behandlingen av i riksdagen. (även om de allra flesta motioner avslås…)

Här är några tips:
Paradigmskiftet från patient till medborgare –      Désirée Pethrus (KD)
*  Funktionshinderperspektiv i folkhälsopolitiken –   Désirée Pethrus (KD)
Särskilt anställningsstöd för personer med
funktionsnedsättning i den ideella sektorn   –      Per Lodenius (C) / Helena Lindahl (C)
* Tillgång till arbetshjälpmedel –  Åsa Westlund
Fritidshjälpmedel   –      Bengt Eliasson och Barbro Westerholm (FP)
* Bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund  Ali Esbati m.fl
* Tillgänglighet är en rättighet  – Roza Güclü Hedin (S) m.fl
* Staten ett föredöme för att anställa
personer med funktionsnedsättning  –      Betty Malmberg (M)

Ljus i MR-institutionsmörker?

ljus i mörkerDet kanske inte alls är så. Men om man vill leta efter positiva signaler så går det att smyga in lite förhoppningens känslor i kropp och tankar. Detta (kanske) glädjande är ett par meningar i regeringens budgetproposition, den för utgiftsområde 01, ”Rikets styrelse”:

”Regeringen avser återkomma till riksdagen med en strategi för ett systematiskt arbete med mänskliga rättigheter i Sverige. En viktig fråga att belysa är hur en självständig granskning av efterlevnaden av mänskliga rättigheter kan säkras”.

Man vill gärna tolka den politiska inriktningen som meningarna ska ge uttryck för som att regeringen nu kommer att lägga fram en efterlängtad strategi för arbetet med mänskliga rättigheter i  Sverige. Och man vill väldigt gärna sätta förhoppningar om en nyinrättad och oberoende MR-institution i orden om en ”självständig granskning”. Under en tid har det legat ett politikens mörker över det åtagande som Sverige har gjort internationellt om att inrätta en sådan. Frågan är om det här är lite ljus och en strimma hopp?

Det formella åtagandet att inrätta en MR-institution finns efter det svenska undertecknandet av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det är också något som FN i andra sammanhang har uppmanat Sverige att göra. Behovet är stort av en funktion som oberoende från beslutsfattarna kan arbeta med att både skydda och bevaka men inte minst att främja och driva på arbetet med att leva upp till de förpliktelser Sverige har enligt FN-konventioner.

Många personer som har en funktionsnedsättning upplever i sin vardag, in på skinnet, att mycket mer måste göras för ökad delaktighet, för rätten att få delta i arbetslivet, för en lika god utbildning som andra och i övrigt en bättre välfärd. Som Lika Unika-bloggen skrev i ett annat inlägg visar uppföljningar att Sverige, inte minst kommuner och landsting, måste arbeta mycket mer offensivt med konventionens implementering. Och vill man hitta en riktigt bra illustration av och ”bevis för” behovet av att skynda på arbetet så är nog den uppgift som Myndigheten för delaktighet skriver om i ”Hur är läget 2014″ en riktig ”tydliggörare”:

Exempelvis känner bara en av fyra domare till konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Illa, och samtidigt ett gott exempel på att ljuset i MR-institutionens tämligen kalla mörker verkligen är välkommet.

Läs mer om MR-institution:
*
Lika Unikas hemsida
* FN-förbundets hemsida

”Undantagen gör Ullenhags förslag tandlöst”


Länk till artikeln i Svenska Dagbladet, se nedan. Här samma fråga som uppmärksammas
av Nyhetstecken. Länk till inslagets hemsida, se nedan…

Det är om regeringens förslag till förändringar i diskrimineringslagen när det gäller bristande tillgänglighet som rubriken i det här inlägget används som målande beskrivning. På Svenska Dagbladets Brännpunkt skriver organisationerna som står bakom Tisdagsaktionen om regeringens förslag. I artikeln lyfter man fram två av svagheterna i förslaget:

Enligt regeringen ska företag med färre än tio anställda undantas. Tisdagsaktionen skriver om detta.

”Enligt statistik från SCB kommer 92 procent av företagen inom handel inte att påverkas av förbudet. Liknande siffror gäller andra branscher: 89 procent inom hotell och restaurang, 90 procent inom transport, 93 procent inom hälso- och sjukvård och hela 99 procent inom kulturen.

Det blir, menar man, absurt och jämför med om andra diskrimineringsgrunder skulle behandlas på samma sätt i lagstiftningen:

Tanken på att sätta upp liknande villkor för vilken annan diskrimineringsgrund som helst är fullständigt absurd. Skulle det någonsin vara acceptabelt att stänga ute en kvinna från kvarterspuben för att den har färre än tio anställda? Eller att hindra en person av utländsk härkomst från att köpa blommor från butiken på torget, eller en hbtq-person från att handla i livsmedelsbutiken på hörnet?

Mer om ämnet:
– Svenska Dagbladet, Brännpunkt. Inlägg från Tisdagsaktionen.
Länk till Nyhetstecken om regeringens förslag.
Lika Unikas hemsida om diskrimineringslagen
– Ekot uppmärksammar frågan i ett inslag, 8 minuter och 20 sekunder in i inslaget.

Mänskliga rättigheternas dag 10 december

crpd bild
Idag den 10 december är det Mänskliga rättigheternas dag. Dagen instiftades 1950 för att hedra FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som antogs av FN:s generalförsamling den 10 december 1948. De mänskliga rättigheterna gäller för alla människor. För personer med funktionsnedsättning har rättigheterna dessutom tydliggjorts i en särskild konvention som Sverige har ratificerat och som trädde i kraft i vårt land den 14 januari 2009. Konventionen slår fast de mänskliga rättigheterna inom en rad områden och innebär ett genomgående uppdrag till de länder som skrivit under den:

Att arbeta för en genomgripande attitydförändring i samhället i synen på personer med funktionsnedsättning, från ”vård-, omsorgs- och sjukvårdsperspektiv till en fråga om mänskliga rättigheter för människor som har samma rätt som alla andra.

En och annan kanske frågar sig om det verkligen behövs en särskild MR-dag i Sverige? Vi som så ofta talar om MR-frågor när det gäller andra länder, och vi gör det med hög röst och inte utan trovärdighet i den internationella debatten? Ja, visst behövs det! Sverige är verkligen inte perfekt. Det vet inte minst den som har en funktionsnedsättning och kanske söker ett jobb, vill tillgodogöra sig utbildningen i skolan eller komma in på offentliga platser som idag ofta är otillgängliga. Det är många som varje dag upplever att Sverige behöver göra mycket mer!

Just idag, på de mänskliga rättigheternas dag, är det viktigt att uppmärksamma det som brister i samhället. Där är FNs granskning av Sveriges funktionshinderpolitik viktig, en fråga som tas upp i riksdagen på fredag. Det är också angeläget att reagera på politiska beslut som leder i fel riktning. Ett sådant är förslaget att försämra tillgängligheten i nya bostäder. Ett lagförslag på väg fram till riksdagen får nu kritik från Lagrådet som i sin kritik hänvisar till FNs konvention. Lagrådet menar att regeringen tydligare måste beskriva hur de nya reglerna förhåller sig till konventionens krav om förbättrad tillgänglighet.

Fler områden finns att förbättra, som skolan, arbetsmarknaden och inom kollektivtrafiken. Den som vet allra bäst om läget är förstås den som själv lever med en funktionsnedsättning och de organisationer som företräder personer med funktionsnedsättningar. Men även statens myndighet Handisam kan berätta om ”Hur är läget 2013″ och gör det med analysen är det går alltför sakta framåt. Och ännu år 2013 saknar Sverige den oberoende MR-institution som borde finnas för att driva på och övervaka arbetet med mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheternas dag behövs verkligen.