Kategoriarkiv: Okategoriserade

Låt inte riksdagen hamna ohjälpligt efter i arbetet med Agenda 2030


Så är 2017 års allmänna motionstid avklarad i riksdagen. Ledamöterna har producerat 3.848 enskilda motioner om de mest skiftande ämnena. Positivt är att runt 200 motioner innehåller ordet ”funktionsnedsättning” och det finns också motioner med begreppet ”funktionsvariation”. Förslagen handlar om FN-konventionen som lag, om, funktionshinderperspektivet i alla politikområden, om personlig assistans, om arbetsmarknaden och om en rad andra angelägna frågor.

Om ledamöterna får godkänt för att ha lagt många bra motioner om rättigheter för personer med funktionsnedsättning så ser det sämre ut, till med och illa ut, på ett annat område:

De globala målen, FN:s ”Agenda 2030” som också gäller Sverige, behandlas ytterst sparsamt. (se motioner som sökts med ordet ”Agenda 2030”)

Missförstå nu inte: Det är tveklöst så att de ämnen som tas upp med Agenda 2030  som utgångspunkt är viktiga. Några av rubrikerna är ”Biståndspolitik, ”OS i Stockholm, Frihet fred och utveckling i världen, Afrika söder om Sahara, Latinamerika , Nordafrika och Mellanöstern , Europa och dess förflutna och Utrikes- och säkerhetspolitik.

Men det som är mycket slående är att det nästan helt saknas förslag och initiativ om hur Sverige ska jobba med Agenda 2030 utifrån ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet. I Sverige! Med utgångspunkt från de konkreta målen och delmålen. Det verkar, i alla fall så som det framträder i motionsfloran, saknas ett parlamentariskt engagemang när det gäller det nationella arbetet med de globala målen.

Jag tror egentligen inte att det är så. Vill inte tro. Vet att många ledamöter ÄR djupt och brett engagerade. I grunden handlar det nog om att det brister i hur processen har förankrats och i en riksdagsorganisation som försvårar ledamöternas delaktighet i frågor som är utskotts-övergripande.

Agenda 2030-delegationen lämnade före sommaren förslag till regeringen om det svenska arbetet med agendan. Delegationen markerar i sin rapport ”I riktning mot en hållbar välfärd hur viktigt detta är med en jämförelse.

Riksdag och regering behöver säkerställa att hållbar utveckling ses som ett övergripande mål med samma tyngd som t.ex. det finanspolitiska ramverket.

Delegationen bedömde att ”i dagsläget har genomförandet av agendan i begränsad utsträckning förankrats i riksdagen”. Därför var det också naturligt att detta är delegationens första punkt på åtgärdslistan i förslaget till regeringen. Den parlamentariska förankringen.

Så, det är glasklart att regeringen och Ardalan Shekarabi, ansvarigt statsråd för det svenska arbetet med Agenda 2030, behöver ta många initiativ. Nu gäller det att ordna en starkare förankring i parlamentet och väcka ett livligare engagemang bland våra folkvalda om hur målen ska nås och om hur Sverige ska bli ett hållbart land; ekonomiskt, ekologiskt och socialt.

I civilsamhället, i svenska kommuner, landsting och regioner och bland många myndigheter är arbetet i full gång. Låt inte riksdagen hamna ohjälpligt efter i arbetet med Agenda 2030.

Läs mer: Lika Unikas hemsida Agenda 2030 och om ett nödvändigt funktionshinderperspektiv.

En statsrådsartikel med luckor

Samhället har svikit – nu lovar vi bättring. Den rubriken andas viss ånger, viss insikt och ger vissa förhoppningar om framtiden. Tre statsråd på Socialdepartementet skriver debattinlägg i Aftonbladet den 8 februari. Budskapet är att vi har en ”fantastisk välfärd” men att det trots allt finns oro i det svenska folkdjupet och därmed behov av reformer. Artikeln erkänner att samhället delvis har svikit men å andra sidan tillhör sådana felsteg en tidigare regerings tillkortakommanden.

Eller?

De tre statsrådens artikel publiceras inför en färd med Stockholms tunnelbana. En markering av hur klyftorna finns kvar mellan folk och stadsdelar. En markering av välfärdspolitikens behov av upprustning. Och samtidigt. En tunnelbaneresa som möts av protester. Det är bland andra Unga Rörelsehindrade som vill markera mot statsråden att försämringarna i personlig assistans slår hårt mot många i dagens Sverige. De upplevelserna av försämrade levnadsvillkor får ingen uppmärksamhet i debattinlägget. Det är illa.

Så är det tyvärr också med funktionshinder- och rättighetsperspektiven i stort. Det är mycket anmärkningsvärt med tanke på att samma departement nu bereder förslag till en ny funktionshinderpolitik för Sverige. Ett viktigt underlag i det arbetet är en uppföljning av de gångna årens politik. Den beskriver på olika områden hur välfärd och trygghet behöver förbättras. Den pekar på den högre arbetslösheten och den sämre hälsan hos personer med funktionsnedsättning. Den redovisar bristerna i skolan som ofta drabbar elever med funktionsnedsättning som inte får det stöd som krävs. Listan kan göras betydligt längre än så.

Det vore befriande med ett nytt debattinlägg som erkänner att politiken aldrig kan leda till ett hållbart samhälle om stora grupper av befolkningen saknas i problembeskrivningar, reformlistor och inte minst när man gör budgetförstärkningar. Hållbart blir det bara om vi garanterar lika rättigheter för alla i landet, när vi gör rätt från början och inte väntar med insatser tills ännu högre kostnader uppstår . Ska politiken blir hållbar på riktigt kräver det att , som Agenda 2030:s ledord lyder, ”Leaving no one behind ”. Det i sin tur gör det helt nödvändigt med ett tydligt funktionshinder- och rättighetsperspektiv integrerat i alla politikområden.

Visst har samhället svikit! Men hur ser den konkreta planen ut för bättring? För alla!

Ett helt hus fullt med mänskliga rättigheter

palais wilson
Palais Wilson i Genève byggdes 1873-75 och var från början Hôtel National. Uppkallad efter USA-presidenten Woodrow Wilson hade byggnaden under många år en rad olika funktioner med bland annat myndigheter på plats, återgick till att bli hotell, genomgick ett trist förfall men så i upprustat tillstånd, åren 1993 till 1998, blev Palais Wilson vad det är idag: Högkvarter för FN:s arbete med mänskliga rättigheter i den schweiziska staden.

Om det är ett helt hus – eller palats – fyllt av olika aktiviteter för att stärka de svenska mänskliga rättigheterna som nu är på gång är inte känt. Men på gång är dock en svensk och från regeringen oberoende MR-institution. Det är i alla fall vad regeringen skriver i sin nyligen presenterade strategi om det nationella arbetet med MR-frågorna som fått formen av en skrivelse till riksdagen. ”En eventuell fortsatt  beredning av frågan om inrättandet av en institution för mänskliga rättigheter, med  riksdagen som huvudman, helt ankommer på riksdagen själv”. Det är det formellt korrekta. Man kan om man vill och önskar utgå från att det i det ”tysta” finns en deal mellan parlament och regering om att så faktiskt blir fallet.

Vi är många som önskar oss en oberoende granskare av de mänskliga rättigheter som förr oftast var en begrepp som användes när man talade om andra och gärna fattigare länder. Diktaturer, kanske. Det var som att det fanns ett medfött tankemönster om ”här är allt så bra”. Därför hade vi inte något behov av att granska hur det ser ut i Sverige med rättigheterna och dess förverkligande. Men tiderna förändras och att det brister med rättigheter och att det finns åtskilligt att göra för att förbättra för människor kan många vittna om. Det kunde också FN i sin granskningsrapport till Sverige om hur arbetet går här med förverkligande av FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Ett nätverk inom civilsamhället som är engagerade i MR-frågor skrev i våras ett brev till Riksdagen. Där erbjuds Konstitutionsutskottet som ansvarar för frågan en dialog med civilsamhället och att få ta del av civilsamhällets värdefulla kompetenser. I brevet skriver man:

”Utformningen av den viktiga MR-institutionen ser vi som central i det nationella MR- arbetet. För att den nya institutionen ska bli effektiv måste den  ges tillräckliga finansiella och personella resurser, ett brett mandat grundat i Sveriges människorättsåtaganden, ett tydligt oberoende skyddat i lagstiftning, samt möjlighet att verka både granskande och främjande.”

Det finns alltså förhoppningar och förväntningar på den nya MR-aktören i Sverige. Det gäller självklart också från aktiva i funktionshinderrörelsen. Där handlar det förstås om befogade krav på positiva samhällsförändringar som förbättrar människors levnadsvillkor! Det handlar också om att Sverige gör det Sverige har lovat när man ratificerade konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD, och där också artikel 33: ”Att inrätta en oberoende ”mekanism” som ska främja, skydda och övervaka genomförandet av konventionen”.

Mot den bakgrunden är det angeläget att den där ”mekanismen” som nu är på gång, den oberoende MR-institutionen, som enligt regeringens skrivelse ska ”främja och skydda” mänskliga rättigheter får en styrka och samlad kompetens som gör att den också kan ”främja, skydda och övervaka” de rättigheter som personer med funktionsnedsättning ska garanteras enligt FN-konventionen CRPD. Åtagandet har funnits alltsedan FN-konventionen ratificerades. Därefter har riksdagen lagt fast ett MR-mål för Sverige som ska säkerställa full respekt för internationella åtaganden. ”Sveriges  internationella åtaganden efterlevs i alla delar av landet, i alla delar av offentlig sektor och såväl nationellt som regionalt och kommunalt som det står i MR-skrivelsen.

Genève har sitt Palais Wilson. Möjligen får lämplig svensk lokaliseringsplats sitt motsvarande nav eller högkvarter för en MR-institution där arbetet med mänskliga rättigheter får kraft, näring och kunskaper.  Palats eller inte – det är en mycket angelägen sak för Sverige.

Här är en bra checklista för jobben, Annie Lööf!

annie och checklista

Bild på Centerledaren Annie Lööf (klipp från DN) och bild på funktionshinderrörelsens checklista om jobben

Det tillhör sannerligen inte vardagen att svenska partiledare lyfter fram det så viktiga funktionshinderperspektivet. Och det händer alltför sällan i debatten om jobben trots den högre arbetslösheten hos personer med funktionsnedsättning. Tystnaden blir ännu mer obegriplig om man ser till de åtaganden Sverige har som ratificerande stat av FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD, där rätten till arbete är central.

Mot den bakgrunden är det intressant att läsa debattinlägget av Centerpartiets Annie Lööf i dagens DN. ”Tillsätt kriskommission för arbetsmarknadsreformer” är rubriken och i texten lyfter centerledaren fram personer med funktionsnedsättning där hon skriver att ”Personer med en funktionsnedsättning har nästan 70 procent högre arbetslöshet än andra”.

Så långt är det utmärkt, när det gäller det första, viktiga steget att beskriva verkligheten och samhällsproblemen som de ser ut. Men det krävs mer när det sedan kommer till de konkreta förslagen. Partiet tar retorikens tretal i förslagsställandet med tre utpekade åtgärder: Ökad trygghet, anpassa regelverken till småföretag och ”sänkta trösklar”.

Ska rätten till arbete tillförsäkras också de många arbetslösa som har en funktionsnedsättning behövs mer än så. Därför tar Lika Unika-bloggen gärna det här tillfället till att tipsa om den checklista för jobbpolitiken som Lika Unika, Handikappförbunden och NUFT, ”Unga för tillgänglighet”, lämnade över till regeringen och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson vid regeringens Funktionshinderdelegation den 23 november 2015.

Checklistan tar upp tio olika områden som funktionshinderrörelsen bedömer som mycket viktiga om rätten till arbete ska gälla alla i Sverige. Det handlar bland annat om att offentliga arbetsgivare ska vara förebilder i att anställa personer med funktionsnedsättning, att begreppet ”nedsatt arbetsförmåga” skrotas och om att verkligen korta tiden på Arbetsförmedlingen för att få en så kallad funktionshinderskod som ger rätt till förmedlingens stöd.

Centerledarens utspel idag tar upp ett välkommet, nästan bortglömt men oerhört viktigt perspektiv i jobbdebatten. Det är också helt nödvändigt om de höga mål som våra partier talar om när det gäller jobben ska kunna uppnås. Annie Lööfs förslag till kriskommission för arbetsmarknadsreformer kan stärkas om den tilltänkta kommissionen använder sig av funktionshinderrörelsens checklista för jobben. Det gäller en fråga som berör väldigt många människors levnadsvillkor: Rätten till arbete.

Bruten bloggtystnad och en förklaring

likaunika-blogg-header

Så, sent omsider, ett första blogginlägg år 2016. Det fordrar en förklaring. Varje tystnad som lägger sig över frågor som handlar om mänskliga rättigheter och hur de ska stärkas för personer med funktionsnedsättning är olycklig, så också om bloggtexter uteblir.

I det här fallet finns det förklaringar som nog är acceptabla och en huvudanledning är tid.
Lika Unika har under en tid haft ett riktigt högtryck när det gäller andra skrivuppgifter. Vår förhoppning är att vi nu kan återgå till ett bättre flöde på bloggen och berätta om vad som händer och kanske minst lika viktigt om vad som borde hända i politiken men dessvärre inte händer. Och kanske framför allt hur Lika Unika ser på frågorna. Det handlar under detta år inte minst om den funktionshinderpolitik som ska sjösättas och gälla från 2017.

Här är länkar till några skrivelser som till en del har tagit tiden i anspråk och därmed prioriterats före nya bloggposter.

* 2017 ska en ny funktionshinderpolitik gälla för Sverige. 
I en skrivelse till Myndigheten för delaktighet som har uppdrag att arbeta med den nya strategin har Lika Unika lagt fram en rad förslag för att få en mer offensiv funktionshinderpolitik. Just nu arbetar Myndigheten för delaktighet med underlag till regeringen som ska lämnas till halvårsskiftet. Från 2017 är tanken att en ny politisk inriktning ska ersätta den nuvarande strategin.

FN-konventionen måste vara grunden i denna ”post-strategi”, tillsammans med FN:s Agenda 2030-mål. Sverige ska leva efter riksdagsmålet som antogs i december 2015 om full respekt för internationella åtaganden. Paradigmskiftet ”Från patient till medborgare” måste bli verklighet. Skillnader mellan kommunerna måste minska och alla myndigheter måste arbeta aktivt med funktionshinderpolitiken. Det är några punkter i Lika Unikas förslag. Läs mer om skrivelsen och Lika Unikas förslag här.

* En ny skrivelse om arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige
I oktober 2015 ordnade Kulturdepartementet ett möte med civilsamhällets organisationer om den MR-skrivelse som ska ta upp det samlade arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige. Samtidigt bad man om synpunkter som underlag inför den skrivelsen och som skulle vara departementet tillhanda vid årsskiftet. Lika Unika har skickat in en rad förslag till departementet som du kan ta del av på vår hemsida under ”remissvar”.  Regeringen anger i sin propositionsförteckning för våren att skrivelsen om mänskliga rättigheter kommer till riksdagen i maj.

I skrivelsen tar Lika Unika upp en rad frågor som vi tror är angelägna för att stärka rättigheterna för personer med funktionsnedsättning. Visa viljan till ett verkligt paradigmskifte ”Från patient till medborgare” genom att flytta ansvaret för funktionshinderpolitiken till det departement som har hand om MR-frågor. Ta FN:s rekommendationer om brister i rättigheterna för personer med funktionsnedsättning på allvar. Dessa kom våren 2014 men fortfarande saknar vi ”att göra-listan” och budget för att komma tillrätta med bristerna! Rättigheter gäller alla i Sverige, även om vi har ett långtgående kommunalt självstyre. När man nu ser över kommunallagen borde kommunernas skyldighet att följa FN-konventioner arbetas in i den lagen. Och Lika Unika har självklart med ett långt stycke om den så angelägna MR-institutionen…

* Sverige ska äntligen få en oberoende MR-institution!
Det utlovade regeringen förra sommaren på DN Debatt. Nu handlar det om att formera den viktiga institutionen, något som riksdagens Konstitutionsutskott kommer att ansvara för. Tillsammans med övriga MR-aktiva organisationer i civilsamhället arbetar Lika Unika nu för att få en dialog med riksdagen om den nya MR-institutionen, bland annat genom ett seminarium senare i vår. Läs mer om Lika Unikas syn på MR-institutionen på vår hemsida. (klicka här)

* Nya mått för att mäta livskvalitet
En rad kartläggningar visar att personer med funktionsnedsättning många gånger har sämre levnadsvillkor än andra. Därför är funktionshinderperspektivet så viktigt att ha med när staten nu utvecklar alternativa sätt till BNP för att mäta livskvalitet. Det skrev Lika Unika med en rad exemplifieringar som svar på Finansdepartementets remiss ”Får vi det bättre”. Läs mer på hemsidan under remissvar.

* Ett reviderat Lika Unika-program för jobben (”Banbrytarprogrammet”)
Sedan bildandet av Lika Unika har federationen vid sidan av mänskliga rättigheter och FN-konventionen haft ett starkt fokus på frågor om arbete. ”Banbrytarprogrammet” är grunden för detta och handlar om att föreslå lösningar som kan bryta barriärer, få arbetsgivare att bli ”banbrytare” när det gäller att anställa personer med funktionsnedsättning och om det särskilda ansvar att vara förebilder som offentliga arbetsgivare har. Läs Lika Unikas uppdaterade program för jobben på vår hemsida.

Några fler skrivelser:
* Funktionshinderperspektiv när Sveriges arbete med FN:s kvinnokonvention CEDAW granskas
Länk till alternativrapporten där Lika Unika är en av undertecknarna.

* Funktionshinderperspektiv när Sveriges arbete med med FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter CCPR granskas. Lika Unika skrev ett inspel till det MR-nätverk som jobbat fram en alternativrapport.

* En ”Tillgänglighetslag” i EU som sätter press på Sverige?
EU-kommissonen har lagt förslag om ett direktiv som gäller varor och tjänster som Lika Unika hoppas blir en press på Sverige att öka tempot i tillgänglighetsarbetet. Läs remissvaret till EU-kommissionen på vår hemsida.

Dags att pressa Löfven om jobb och funktionsnedsättning!

löfven1-179x300Idag är det statsministerns frågestund i riksdagen. Stefan Löfven ska under en timmes tid besvara frågor från riksdagsledamöter. En inte alltför vågad gissning är att i alla fall något kommer upp om regeringens jobbpolitik och kanske om målet att pressa ner arbetslösheten till Europas lägsta.

Samme Stefan Löfven, då i opposition, som idag står i riksdagens talarstol blev ”smygfotograferad” av Lika Unika för 2,5 år sedan. Platsen var också då riksdagen och ett seminarium om hjälpmedel. Löfven bläddrade i Lika Unikas ”Banbrytarprogram” om jobben och vi tyckte att det vara mycket värdefullt. Men frågan är om Löfven och därefter den regering han leder tog till sig av idéerna?

Den som idag jämför hur verkligheten ser ut, hur den politiska debatten låter och hur regeringens konkreta politik för jobben ser ut inser att det här finns stora brister! Arbetslösheten hos personer med funktionsnedsättning är hög, Var fjärde inskriven vid Arbetsförmedlingen har en funktionsnedsättning. Människor som skulle kunna göra viktiga insatser på arbetsmarknaden ställs utanför och får inte chansen, trots att deras kompetens behövs. Samtidigt talar politiken nästan tyst om detta.

Det borde kunna erkännas som en självklar sanning: Den som inte tar med funktionshinder-perspektiven i jobbpolitiken kommer att misslyckas. Den som bortser från en så stor andel arbetslösa i sin politik kommer inte att klara mål om ”Europas lägsta arbetslöshet”: Den som tror att ”Samhall” och ”lönestöd” är tillräcklig politik mot arbetslösheten har i praktiken en mycket svag politik som inte bryter de barriärer av diskriminering, förutfattade meningar och kompetensbrister som idag ställer människor utanför arbetsmarknaden.

Det vore utmärkt om statsminister Stefan Löfven idag fick berätta om en mer heltäckande arbetsmarknadspolitik där också personer med funktionsnedsättning inkluderas på ett seriöst sätt. De vore utmärkt om regeringen inte deklarerade sig som enbart ”feministisk” utan också som en regeringen med ambitioner att vara föredöme genom att anställa fler med funktionsnedsättning i myndigheter, stat, kommun och landsting. Det vore oerhört viktigt om Löfvens läsning av vårt Banbrytarprogram hade gett inspiration och insikter som sen översattes till konkreta politiska förslag och åtgärder. Får vi de beskeden idag?

Läge att fråga när MR-institution kommer!

Onsdag. Det är eftermiddag och därmed närmar vi oss ännu en torsdag. Förra veckan var det ingen frågestund i riksdagen. Lika Unika-bloggens nya tradition med tips till riksdagsledamöterna uteblev därför. Men nu en ny vecka, en ny frågestund och det med närvaro av bland andra kulturminister Alice Bah Kuhnke. Det ger i alla fall en tydlig idé till fråga. Om Sveriges inrättande av en oberoende MR-institution.

Varför behövs en sådan? Ja, det finns många skäl, inte minst att Sverige faktiskt har åtagit sig att inrätta en sådan i och med att vi har ratificerat FN-konventionen CRPD om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det är en viktig utgångspunkt. Men fler angelägna uppgifter för institutionen fanns nämnda i den kommentar som Lika Unikas ordförande Maria Johansson gav när regeringen skrev debattartikel om MR-arbetet:

– Vi ser gärna ett starkt fokus i MR-institutionens arbete när det gäller att främja arbetet med mänskliga rättigheter. Det våra medlemmar upplever i sin vardag är inte sällan stora brister på många samhällsområden där rättigheter idag åsidosätts i Sverige. Som FN i sin granskning har pekat på behöver MR-arbetet och förverkligandet av FN-konventioner stärkas i kommunerna. En ny institution kan bli en viktig motor i det arbetet.

Regeringen har alltså lovat en sådan. Men det räcker tyvärr inte att lova det på debattsidor. Texterna man presenterar där måste omsättas till verkstad, till konkreta propositioner och till pengar för att bedriva verksamheter.

När budgetpropositionen lades fram tidigare i höst så framkom glädjande nog att MR-institutionen omnämns. Däremot saknades konkreta pengar till inrättande. I stället skriver regeringen att man ska lyfta frågan i en kommande skrivelse om hela MR-arbetet i Sverige. Vad det betyder för starten av en viktig MR-institution är oklart och därför kan en bra fråga till statsrådet Alice Bah Kuhnke vara:

– När bedömer statsrådet att en högtidlig invigning av en oberoende MR-institution i Sverige kan hållas?

– Läs mer om MR-institution på Lika Unikas hemsida
– Lika Unikas ordförande Maria Johansson kommenterar MR-institution
– Regeringens debattartikel i DN om MR-institution 4/7 2015.
Riksdagsmotion av Désirée Pethrus, KD, om MR-institution.

Nya FN-mål – också svenska mål!

FNS mål

”By 2030, achieve full and productive employment and decent work for all women and men, including for young people and persons with disabilities, and equal pay for work of equal value”

Världssamfundet i FNs skepnad har i helgen antagit 17 universella mål och 169 delmål i en ny agenda för hållbar utveckling. På svenska heter dokumentet ”Förändra vår värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling.” Målen kommer att gälla de närmaste 15 åren och ska förverkligas i alla världens länder. De är universella, något som innebär att också Sverige ska arbeta för att nå upp till de uttalade ambitionerna som utvecklingsmålet är ett uttryck för.

När nu utvecklingsmålen har ersatt FNs tidigare millenniemål innebär det också ett betydelsefullt synliggörande av den omkring miljard människor (cirka 15 procent av världens befolkning) som lever med en funktionsnedsättning. De var helt bortglömda i tidigare dokument men finns nu omnämnda såväl i delmål som i många indikatorer som ska användas för att följa utvecklingen. De är viktigt för alla med en funktionsnedsättning men också för att åstadkomma den hållbara utveckling som är en förutsättning för oss alla.

Eller som FN:s experter, bland andra FNs rapportör som arbetar med rättigheter för personer med funktionsnedsättning Catalina Devandas, har uttryckt det:

”The inclusion of persons with disabilities in the SDGs is fundamental if we are to achieve sustainable development that is genuinely rights-based.”

I en kommentar till sluttexterna säger MyRights ordförande (och tidigare Lika Unika-ordföranden) Tiina Nummi-Södergren:

”Millenniemålens resultatuppföljning visar att personer med funktionsnedsättning har exkluderats från de senaste årens positiva utveckling. Till exempel saknar 90 procent av barn med funktionsnedsättning fortfarande tillgång till utbildning. I den nya utvecklingsagendan har detta tagits på allvar, vilket bland annat har resulterat i att det nya utbildningsmålet betonar vikten av en inkluderande skola med hög kvalité.”

FN-mål nummer åtta lyfter fram rätten till arbete för alla och är tydligt med att det också omfattar personer med funktionsnedsättning. Den som råkade leva i tron att målen egentligen handlade om fattiga länder och deras utveckling borde här se att också Sverige omfattas. I vårt land är arbetslösheten hög bland personer med funktionsnedsättning som utgör ungefär en fjärdedel av de inskrivna vid Arbetsförmedlingen. Trots att människor vill och kan arbeta förnekas många den rätten i Sverige år 2015. Men som FN-målen uttrycker det så ska allas vilja att bidra med sin arbetsinsats tas tillvara.

Därför är de nyligen beslutade målen något som Sverige och svenska beslutsfattare måste leva upp till. I arbetet med målen har ansvarigt statsråd varit biståndsminister Isabella Lövin men de gäller i hög grad också statsråd som Ylva Johansson i uppdraget som arbetsmarknadsminister. Här kan FN-målen kanske till och med leda till att regeringen i sitt Regleringsbrev till Arbetsförmedlingen skriver in rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning på förstasidans angivna mål för förmedlingens verksamhet. Idag saknas det tyvärr.

Läs mer:
Dagens Nyheter om utvecklingsmålen.
MyRighs hemsida om utvecklingsmålen.
FN -nyheter: FN-experter om vikten av funktionshinderperspektiv

En alltför svag barometer om tillgänglighet

Humana2015Ett tillgängligt samhälle är avgörande för att alla ska kunna vara delaktiga. Ännu i Sverige år 2015 har vi mycket mer att göra innan det självklara målet blir verklighet. Ännu i Sverige år 2015 ställs människor utanför därför att det brister i tillgänglighet.

De allra viktigaste ”bevisen” för att samhällsbristerna består är förstås människors egna upplevelser av otillgänglighet i vardagen. Men också granskningar och olika uppföljningar av funktionshinderpolitiken visar samma brister. Idag kom företaget Humana med sin årliga tillgänglighetsbarometer. En övergripande analys i barometern är att det händer alldeles för lite i landets kommuner och att utvecklingen inte går framåt på många områden. Humana konstaterar också att det i många kommuner uteblir anpassningar som är ganska enkla att genomföra.

Av rapporten framgår bland annat att:
* Sex av tio kommuner saknar tillgänglighetsmål i sin översiktsplan.
* Nära var femte kommun har inte kartlagt lokalers tillgänglighet
* 40 procent av kommunerna har inte utvärderat sitt tillgänglighetsarbete
* Hälften av kommunerna har inga planer på att göra skolgårdar tillgängliga
* Var tredje kommun erbjuder inte tillgänglighetsanpassade sommarjobb till unga med funktionsnedsättning
* Sex av tio kommuner saknar strategi för att anställa personer med funktionsnedsättning
* Hälften av kommunerna ställer inga tillgänglighetskrav på kulturverksamhet
* Enbart hälften av kommunerna använder krav på tillgänglighet i bidragstilldelning.

Det här innebär att Sverige – kommuner, landsting och stat – inte har gjort tillräckligt för att leva upp till den FN-konvention som vi har ratificerat och som handlar om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det är som FN:s kommitté skriver i sina rekommendationer till Sverige:
Det finns en allvarlig skillnad mellan konventionsstatens politik och kommunernas politik när det gäller att genomföra konventionen”.

Dagens Tillgänglighetsbarometer om bristande tillgänglighet har förhoppningsvis helt andra och ljusare resultat nästa år. Inte minst borde tillgänglighetsarbetet ta fart sedan diskrimineringslagen vid årsskiftet – trots sina brister – slår fast att otillgänglighet ÄR diskriminering. Men där är vi ännu inte. Därför blir sluttexten i detta inlägg ett citat från Lika Unikas ordförande Bengt Olsson som i en debattartikel i Dagens Samhälle slog fast: ”Det ibland nästan heligförklarade kommunala självstyret får inte leda till platt fall i arbetet med de åtaganden Sverige har gjort internationellt.”. Det handlar i det här fallet om allas rätt till delaktighet.

Dyster rapport om jobben – igen!

alöshetsbildI dagarna ska 22 av statens myndigheter rapportera till regeringen om hur arbetet med att genomföra Sveriges strategi för funktionshinderspolitiken har bedrivits under 2014. En av dessa myndigheter är Arbetsförmedlingen som nu har sin rapport utlagd på hemsidan.

Det som ska följas upp handlar om de två inriktningsmål som Arbetsförmedlingen har formulerat för politiken:
* Sysselsättningsgraden för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga ska öka.  
* Matchningen mellan arbetssökande personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga och lediga arbeten ska vara effektiv.

Målen har brutits ner till fyra delmål: att öka andelen personer med funktionsnedsättning som går till arbete eller utbildning. Att öka andelen unga med funktionsnedsättning som får vara med om samma positiva livsförändring. De två övriga målen handlar om att korta tiderna för att få den kod som ger rätt till förmedlingens hjälp och om att i upphandlingar inom Arbetsförmedlingen ställa krav på tillgänglighet.

Resultatet i stort är verkligen ingenting som kan firas med jubel och fest: I rapporten konstateras tvärtom att ”personer med funktionsnedsättning….hade…en fortsatt besvärlig arbetsmarknadssituation 2014”. Fortfarande redovisar man att 28,1 procent av de inskrivna på förmedlingen har en funktionsnedsättning, en något högre andel än föregående år. Det finns, noterar man, en positiv utveckling generellt på arbetsmarknaden under 2014 med stigande sysselsättningsgrad. Det är, konstaterar man samtidigt, en positiv utveckling som främst underlättar för dem med kortare arbetslöshetsperioder.

Att något fler har gått från arbetslöshet till jobb/utbildning är förstås positivt men det finns ingenting i rapporten som pekar på några avgörande förändringar i positiv riktning och som bryter det många upplever: Arbetslöshet för den som har en funktionsnedsättning tenderar att bli kvar oavsett konjunkturer. Samtidigt skriver man att en försvårande faktor för att nå framgångar med politiken är att viktiga förslag som finns – exempelvis Funkautredningen – inte har realiserats ännu.

Arbetsförmedlingen når delmålet om att förkorta tiden för att få sin kod med 10 dagar per år men fortfarande tar det i genomsnitt 250 dagar innan detta ”kvitto” på rätten till speciellt stöd kommer. När det gäller förmedlingens egna avtal och upphandlingar skriver man att målet har nåtts, det vill säga alla sådana innehåller tillgänglighetskrav.

Återrapporteringen visar också andra oroande inslag i den svenska ”jobbpolitiken”. Det handlar om en liten nedgång i hur många som får arbetshjälpmedel. Det handlar också om den orimliga skillnad som finns i hur insatserna fördelas mellan män och kvinnor. Av rapportens siffror framgår att det är något så när jämställt när det gäller antalet män respektive kvinnor som går från Arbetsförmedlingen till ett arbete utan stöd. Ser man däremot till motsvarande förhållande när det gäller ”Arbete med stöd” är skillnaderna påfallande: 2014 var det 10.458 kvinnor jämför med 16.501 män som fick ta del av arbete med stöd. Motsvarande skevhet gäller också föregående år.

Det saknas alltså inte uppgifter för våra beslutsfattare om jobbpolitiken ska kunna utvecklas så att den på allvar möter den höga arbetslösheten som drabbar personer med funktionsnedsättning hårdare än andra. Riksdagen ska på torsdag debattera förslag som har väckts i motioner och en rad av dessa skulle verkligen kunna göra nytta och exempelvis handlar det om att höja taken i lönebidragen som bland annat föreslogs av Lika Unika och Handikappförbunden i en debattartikel nyligen. Kan man hoppas på något sådant när riksdagen beslutar om motionsbetänkandet på torsdag?