Kategoriarkiv: Mänskliga rättigheter i Sverige

Nya FN-mål – också svenska mål!

FNS mål

”By 2030, achieve full and productive employment and decent work for all women and men, including for young people and persons with disabilities, and equal pay for work of equal value”

Världssamfundet i FNs skepnad har i helgen antagit 17 universella mål och 169 delmål i en ny agenda för hållbar utveckling. På svenska heter dokumentet ”Förändra vår värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling.” Målen kommer att gälla de närmaste 15 åren och ska förverkligas i alla världens länder. De är universella, något som innebär att också Sverige ska arbeta för att nå upp till de uttalade ambitionerna som utvecklingsmålet är ett uttryck för.

När nu utvecklingsmålen har ersatt FNs tidigare millenniemål innebär det också ett betydelsefullt synliggörande av den omkring miljard människor (cirka 15 procent av världens befolkning) som lever med en funktionsnedsättning. De var helt bortglömda i tidigare dokument men finns nu omnämnda såväl i delmål som i många indikatorer som ska användas för att följa utvecklingen. De är viktigt för alla med en funktionsnedsättning men också för att åstadkomma den hållbara utveckling som är en förutsättning för oss alla.

Eller som FN:s experter, bland andra FNs rapportör som arbetar med rättigheter för personer med funktionsnedsättning Catalina Devandas, har uttryckt det:

”The inclusion of persons with disabilities in the SDGs is fundamental if we are to achieve sustainable development that is genuinely rights-based.”

I en kommentar till sluttexterna säger MyRights ordförande (och tidigare Lika Unika-ordföranden) Tiina Nummi-Södergren:

”Millenniemålens resultatuppföljning visar att personer med funktionsnedsättning har exkluderats från de senaste årens positiva utveckling. Till exempel saknar 90 procent av barn med funktionsnedsättning fortfarande tillgång till utbildning. I den nya utvecklingsagendan har detta tagits på allvar, vilket bland annat har resulterat i att det nya utbildningsmålet betonar vikten av en inkluderande skola med hög kvalité.”

FN-mål nummer åtta lyfter fram rätten till arbete för alla och är tydligt med att det också omfattar personer med funktionsnedsättning. Den som råkade leva i tron att målen egentligen handlade om fattiga länder och deras utveckling borde här se att också Sverige omfattas. I vårt land är arbetslösheten hög bland personer med funktionsnedsättning som utgör ungefär en fjärdedel av de inskrivna vid Arbetsförmedlingen. Trots att människor vill och kan arbeta förnekas många den rätten i Sverige år 2015. Men som FN-målen uttrycker det så ska allas vilja att bidra med sin arbetsinsats tas tillvara.

Därför är de nyligen beslutade målen något som Sverige och svenska beslutsfattare måste leva upp till. I arbetet med målen har ansvarigt statsråd varit biståndsminister Isabella Lövin men de gäller i hög grad också statsråd som Ylva Johansson i uppdraget som arbetsmarknadsminister. Här kan FN-målen kanske till och med leda till att regeringen i sitt Regleringsbrev till Arbetsförmedlingen skriver in rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning på förstasidans angivna mål för förmedlingens verksamhet. Idag saknas det tyvärr.

Läs mer:
Dagens Nyheter om utvecklingsmålen.
MyRighs hemsida om utvecklingsmålen.
FN -nyheter: FN-experter om vikten av funktionshinderperspektiv

En #funkpol -rivstart på den politiska hösten? Nej!

Riksdagen bild
Så har årets Regeringsförklaring 2015 offentliggjorts av statsministern i samband med gårdagens högtidliga öppnande av riksdagsåret. Samma händelse förra året, det var efter valet och regeringsskiftet, framkallade positiva ”halvjubel” från funktionshinderrörelsen. Där fanns viktiga värderingsuttryck som att ”Personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att verka i vardagen på lika villkor vad gäller delaktighet och tillgänglighet”.

Där fanns skarpa löften om införande av flexjobb, om nationellt regelverk för hjälpmedel och om översyn och breddning av diskrimineringslagen. Dessa löften följdes i budgetförslaget upp av fler åtgärder som en informationssatsning om FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och av FNs kritik mot Sverige att förverkligandet av konventionens innehåll går alltför sakta. Den politiska initiativkraften, i alla fall på papper, kryddades i början av detta års sommar med löften om en oberoende institution för arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige.

Gårdagens regeringsförklaring hade förvisso några konkreta saker. Inom arbetsmarknad där lönestöden nämndes som något att höja, om Samhall som viktigt att satsa vidare på och så ett förbättrat stöd till funktionshinderrörelsen. Men den framkallade knappast applåder som motsvarande dokument gjorde förra året. Och fortfarande återstår det att se vad budgeten innehåller när den presenteras nästa vecka.

Nu ska inte regeringsförklaringar i första hand bedömas genom att de jämförs med varandra. Det är den fastlagda politikens förmåga uttryckt i regeringsförklaringens text att ta sig an verkligheten och människors vardagsproblem som måste vara utgångspunkten. Är det tillräckligt? Driver det på? Ta politiken människors situation på allvar i tillräckligt hög utsträckning?

När Myndigheten för delaktighet skriver om Hur är läget 2015 anger man om tre punkter som var och en hade kunnat få sina politiska lösningar i regeringsförklaringen:

* Personer med funktionsnedsättning ( ”som medför nedsatt arbetsförmåga” ) står fortfarande för mer än en fjärdedel av alla inskrivna på Arbetsförmedlingen.

* Skolorna brister fortsatt i att ge elever det särskilda stöd som de har rätt till och en stor del av lärarna har inte möjlighet att ge det stöd som behövs. Det är också vanligare att elever med funktionsnedsättning upplever att de har för mycket skolarbete, att det är svårt och att de känner sig stressade

* Den upplevda hälsan är mycket sämre bland personer med funktionsnedsättning och många fler med funktionsnedsättning har ekonomiska svårigheter jämfört med övriga befolkningen.

Det finns förstås fler områden där Löfvens regeringsförklaring kunde ha innehållit konkreta förslag. Men inte ens på de här tre punkterna är politiken tillräckligt skarp. Lönestöd och Samhall får och kan inte vara ”den enda vägen” till jobb för den som har en funktionsnedsättning. Det är nödvändigt ibland men politiken måste mycket mer än idag se till de barriärer av diskriminering, rädsla hos arbetsgivare för kostnader och lägre produktivitet, avsaknad av kompetens och oförmåga att se mångfald som en tillgång som utestänger människor från arbetsmarknaden.

Kort och gott: Rubriken till det här inlägget blev tyvärr en riktig beskrivning av starten på den politiska hösten. Någon #funkpol -rivstart kom inte med regeringsförklaringen i går. Verkligheten i Sverige år 2015 hade behövt det!

Gör mer för mänskliga rättigheter i Sverige!

Den 26 januari är det Sveriges tur att ”uppträda” med en regeringsdelegation inför FN:s råd för mänskliga rättigheter i den så kallade UPR-processen, Universal Periodic Review. Det är andra gången som Sveriges arbete med MR-frågor granskas och här görs det av andra medlemsländer. Som underlag har granskarna en rapport från den svenska regeringen som lämnades i november 2014. Ett minst lika viktigt underlag finns i form av skrivelser från stora delar av civilsamhället som på olika sätt ger sin syn på brister och svagheter i MR-arbetet.

En av dessa är Svenska FN-förbundets skrivelse som utarbetats och stöd av tillsammans 32 andra svenska organisationer, däribland Lika Unika. Skrivelsen innehåller ett avsnitt om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Här tas exempelvis upp de undantag som finns i diskrimineringslagen om bristande tillgänglighet som ett exempel på brister i MR-arbetet. Även den högre arbetslösheten hos personer med funktionsnedsättning, assistansfrågan och avsaknaden av en oberoende MR-institution behandlas.

Inför Geneve-mötet ordnade regeringen i går ett samråd med civilsamhällets organisationer på Utrikesdepartementet där bland andra kabinettssekreterare Annika Söder och statssekreteraren vid kulturdepartementet Per Olsson deltog. En rad organisationer fanns på plats för att dels höra om regeringens planer inför mötet och inte minst för att bidra med synpunkter och ställa frågor till regeringens företrädare.

Från Lika Unikas sida blev det tid att ta upp ett par två frågor under mötet:

Vi frågade, precis som ett par andra organisationer gjorde, om hur planerna ser ut när det gäller en oberoende MR-institution och om de skrivningar som finns i budgeten kan tolkas som att förslag om en sådan är på gång. Där önskade vi också få veta om regeringen också kommer att följa de så kallade Parisprinciperna när man tar fram förslaget. Av svaret att döma är arbetet (fortfarande) i startfasen. Regeringen formulerar sina ambitioner som att frågan ska tas upp i en ny MR-strategi och där utifrån vikten av en ”självständig granskning”. Några klara besked om en oberoende och självständig MR-institution (gärna under riksdagen) gavs dock inte.

Den andra frågan som vi väckte handlade om att mänskliga rättighets-arbetet i Sverige skiljer mellan kommunerna, något som leder till stora skillnader i människors levnadsvillkor. ”Hur ser regeringen på dessa olikheter och på att det kommunala självstyret ibland verkar vara överordnat människors rättigheter”? Dessa brister togs upp av FN:s kommitté om rättigheter för personer med funktionsnedsättning när de lämnade rekommendationer till Sverige i april 2014. Även i FN-granskningen av hur det svenska arbetet går med implementering av barnkonventionen som nu har genomförts i Geneve har dessa perspektiv behandlats.

Även om svaret från regeringen visade på medvetenhet om problemen kan man inte med bästa vilja i världen påstå att det finns en klar strategi för att verkligen få bort de stora skillnaderna mellan kommunerna. Detta trots att Sveriges undertecknande av olika MR-konventioner gäller hela landet och inte känner några undantag som effekt av det kommunala självstyret.

Som rubriken för detta inlägg antyder: Det behöver göras mycket mer för att mänskliga rättigheter ska gälla alla människor på lika villkor. Också i ett välfärdsland som Sverige.

Ljus i MR-institutionsmörker?

ljus i mörkerDet kanske inte alls är så. Men om man vill leta efter positiva signaler så går det att smyga in lite förhoppningens känslor i kropp och tankar. Detta (kanske) glädjande är ett par meningar i regeringens budgetproposition, den för utgiftsområde 01, ”Rikets styrelse”:

”Regeringen avser återkomma till riksdagen med en strategi för ett systematiskt arbete med mänskliga rättigheter i Sverige. En viktig fråga att belysa är hur en självständig granskning av efterlevnaden av mänskliga rättigheter kan säkras”.

Man vill gärna tolka den politiska inriktningen som meningarna ska ge uttryck för som att regeringen nu kommer att lägga fram en efterlängtad strategi för arbetet med mänskliga rättigheter i  Sverige. Och man vill väldigt gärna sätta förhoppningar om en nyinrättad och oberoende MR-institution i orden om en ”självständig granskning”. Under en tid har det legat ett politikens mörker över det åtagande som Sverige har gjort internationellt om att inrätta en sådan. Frågan är om det här är lite ljus och en strimma hopp?

Det formella åtagandet att inrätta en MR-institution finns efter det svenska undertecknandet av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det är också något som FN i andra sammanhang har uppmanat Sverige att göra. Behovet är stort av en funktion som oberoende från beslutsfattarna kan arbeta med att både skydda och bevaka men inte minst att främja och driva på arbetet med att leva upp till de förpliktelser Sverige har enligt FN-konventioner.

Många personer som har en funktionsnedsättning upplever i sin vardag, in på skinnet, att mycket mer måste göras för ökad delaktighet, för rätten att få delta i arbetslivet, för en lika god utbildning som andra och i övrigt en bättre välfärd. Som Lika Unika-bloggen skrev i ett annat inlägg visar uppföljningar att Sverige, inte minst kommuner och landsting, måste arbeta mycket mer offensivt med konventionens implementering. Och vill man hitta en riktigt bra illustration av och ”bevis för” behovet av att skynda på arbetet så är nog den uppgift som Myndigheten för delaktighet skriver om i ”Hur är läget 2014″ en riktig ”tydliggörare”:

Exempelvis känner bara en av fyra domare till konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Illa, och samtidigt ett gott exempel på att ljuset i MR-institutionens tämligen kalla mörker verkligen är välkommet.

Läs mer om MR-institution:
*
Lika Unikas hemsida
* FN-förbundets hemsida

Välkommen satsning på konventionen!

crpd bildDet har blivit en paus vad gäller inlägg här på bloggen när en del annat skrivande har fått gå före. En händelse som jag gärna lyfter fram sedan förra inlägget är ett par intressanta och viktiga punkter i den budget som den nya regeringen har presenterat för nästa år. Det handlar förstås om funktionshinderpolitiken och om en välkommen budgetpost som beskrivs så här:

Ett särskilt informationsprojekt om konventionen och kommitténs rekommendationer planeras därför.  Syftet är att öka kunskapen om konventionen samt att sprida information om de rekommendationer som kommittén lämnat till Sverige.

Det här är viktigt, glädjande och något som förhoppningsvis blir en rejäl satsning på att öka kunskaperna och därmed öka kraften i genomförandet av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD  i det svenska samhället. I samma andetag talar regeringen också om en informationsspridning av de rekommendationer som FN-kommittén överlämnade till Sverige i våras. En punkt i dessa var ju att det finns alldeles för stora variationer mellan svenska kommuner när det gäller arbetet med konventionen.

Kännedomen och kunskaperna om konventionen påverkar rimligen hur beslutsfattare arbetar med dess implementering. Som Lars Lindberg visar i ett blogginlägg så har det satsas avsevärt mer på arbetet med FN:s barnkonvention än den om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Lars Lindberg skriver:

”Slår man ihop dessa siffror för tidsperioden blir resultatet: Barnkonventionen 196 Mkr, FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning 45 Mkr.

Därför är regeringens besked i budgetförslaget viktigt. Det handlar inte bara om att konventionen i sig behöver uppmärksammas. Det handlar också, som Myndigheten för delaktighet visar i sin uppföljning av politiken, ”Hur är läget”, att ett aktivt arbete med konventionen ger bättre resultat i olika verksamheter:

”De kommuner som använder FN-konventionen inom utbildningsområdet har i snitt högre meritvärden bland alla elever och en lägre andel elever som inte uppnår målen”.

Det finns således all anledning att börja genomföra budgetposten om det som kanske kan beskrivas som ett slags ”kunskapslyft” om konventionen CRPD med stor kraft och målmedvetenhet i hela det svenska samhället. Det handlar ju som bekant om människors rättigheter.

Från patient till medborgare på allvar, Löfven

WP_20130909_009

Det var en viktig utgångspunkt i propositionen 1999/2000:79 som också blev dess titel. ”Från patient till medborgare”. Med det avstampet skulle politiken ställas om, från att tidigare ha haft ett patient- och vård/omsorgsperspektiv till att istället handla om mänskliga rättigheter. ”Personer med funktionshinder är medborgare med lika rättigheter och skyldigheter som andra medborgare” slog regeringen fast i propositionen.

När vi nu skriver 2014 och ett par veckor efter en valdag har Sverige undertecknat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Ordet ”handikapp” har ersatts med funktionsnedsättning och Sverige är i halvtid av genomförandet av en strategi för funktionshinderpolitiken. Och snart ska en ny regering med Stefan Löften tillträda och klargöra sin politik för mandatperioden. En viktig fråga är hur den nya regeringen kommer att markera att politiken måste stärka MR-perspektivet för att bidra till det viktiga paradigmskiftet, bort från patient- och omsorgsfokus.

Bilden ovan är inte Stefan Löfvens kommande regeringsbyggnad. Den slottsliknande byggnaden heter Palais Wilson, finns i närheten av Genevesjön och är Förenta nationernas högkommissionär för mänskliga rättigheter. Där finns en symbolik värd att uppmärksamma så här i regeringsbildningstider. FN valde att flytta ansvaret för funktionshinderfrågorna från världshälsoorganisationen WHO till sin organisation som jobbar med mänskliga rättigheter. På så sätt markerade man genom sin organisation en önskad förändring i synen på personer med funktionsnedsättning.

Det vore välgörande om också en svensk regering, 14 år efter propositionen ”Från patient till medborgare” kunde följa FN:s goda exempel. Det vore en oerhört viktig markering om Löfven flyttar ansvaret för funktionshindersfrågorna från Socialdepartementet och dess vård- och omsorgsinriktning till samma departement som ansvarar för hela mänskliga rättighetsarbetet.

I Lika Unikas enkät till partierna före valet sade sig alla vara beredda att  jobba för att ”politiken på alla nivåer ökar takten för att få till ett verkligt värderingsskifte –  från patient till medborgare med rättigheter på lika villkor som andra! Bra! Låt oss äntligen ta det lilla men viktiga steget att markera den inriktningen också när en svensk regering bildas. Ta chansen, Löfven!

Mer att läsa:
Lika Unikas ordförande Bengt Olsson kommenterar valutgången.

Några Lika Unika-citat ur skrivelse till FN

crpd bild

I en skrivelse till FN:s kommitté som granskar Sveriges funktionshinderspolitik ger Lika Unika kommentarer till den svenska regeringens svar på 46 frågor i ”List of issues” från hösten 2013. Du kan läsa hela vårt svar på hemsidan www.likaunika.org med direktlänk här.

När Lika Unika i helgen deltog på Folkpartiets riksmöte hade vi glädjen att kunna dela ut den här texten till våra monterbesökare. Det är också budskap vi kommer att ta med oss till FN i Geneve i slutet av mars då vi träffar kommittén under ett ”side event” om vårt svar och då vi också lyssnar på förhöret som ska hållas med den svenska regeringen om hur Sverige arbetar med att förverkliga FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Några av våra citat i skrivelsen till FN:

* Allmänt om regeringens svar till FN
”Den allvarliga samhällsbeskrivningen saknas i regeringens svar. I stället blir det svenska svaret en redogörelse för regerings- och myndighetsinitiativ utan att läsaren kan bedöma om de redovisade åtgärderna är rimliga utifrån de problem de ska möta. Det svenska svaret innehåller inte heller en fullgod och ärlig beskrivning av de resultat, eller brist på resultat, som de politiska besluten gett.”

* Om kommuner och landsting
”Lika Unika vill framhålla det positiva som nu utvecklas när det gäller uppföljning av funktionshinderspolitiken i kommuner och landsting.”

* Om diskrimineringslagen som dröjde
”Dock utgår vi från att propositionen kommer att ge Sverige en skarpare diskrimineringslagstiftning som kan bli ett vasst verktyg i att pressa på omställningen av vårt land till ett tillgängligt samhälle för alla.”

* Om jämställdhet och funktionshinderspolitiken
”Regeringens svar på frågan om jämställdhetsperspektiv inom funktionshinderspolitiken duger inte! Det borde utgå från den analys som Handisam gör av läget”.

”I de strategiska myndigheternas rapporteringar finns endast i fyra fall ett jämställdhetsperspektiv. Detta trots att det i de flesta fall finns goda skäl till att ett sådant ska finnas. Det visar att jämställdhetsarbetet ofta inte är en del av arbetet inom funktionshinderspolitiken och att myndigheterna behöver utveckla den delen av sitt arbete.”

* Om barn med funktionsnedsättning
”…Den svenska funktionshinderrörelsen har under lång tid arbetat för att barn med funktionsnedsättning som ofta tillsammans med sina föräldrar har många kontakter med myndigheter ska kunna få en samordnare som stöd i stället för att idag tvingas lägga oerhört mycket tid och kraft för sitt barns bästa gentemot myndigheter.

Frågan har utretts och förslag har presenterats men den viktiga reformen har försenats.”

* Om tillgänglighet
”Lika Unika menar att de brister som fortfarande existerar när det gäller tillgängligheten är allvarliga och bör uppmärksammas av kommittén i det fortsatta granskningsarbetet av Sveriges arbete att införliva konventionen.

Tyvärr är det inte bara takten i arbetet som är alltför långsam. Vi kan också se exempel på politiska förslag som, om de blir verklighet, vänder utvecklingen i fel riktning och riskerar att leda till försämringar av tillgängligheten.”

* Om hjälpmedel
”Idag råder stora olikheter mellan de svenska landstingen när det gäller hjälpmedelstilldelningen. Olikheter råder både vad och vilka hjälpmedel som kan beviljas och vad den enskilde får betala för sina hjälpmedel. Inom hjälpmedelsområdet saknas nationella riktlinjer.

Samtidigt saknas en självklar grundsyn att hjälpmedel måste finnas för livets olika skeden och att hjälpmedel därmed måste ses som en grundläggande rättighet för alla att få efter behov, med lika villkor över landet och utan merkostnader för den enskilde.”

* Om skolan
”Skolmyndigheterna redovisar att mer än två tredjedelar av de skolor man granskat under 2012 förtjänar kritik för hur de arbetar med särskilt stöd till elever som har behov av det. Det innebär för många elever med funktionsnedsättning  att de inte ges likvärdiga förutsättningar jämfört med andra elever.”

* Om jobben
”En central punkt är att det offentliga Sverige enligt konventionens artikel 27 g har förpliktat sig att ”anställa personer med funktionsnedsättning i den offentliga sektorn”. Vi ser idag hur trögt det går för statliga myndigheter, kommuner och landsting att på allvar gå före när det gäller att anställa utifrån ett sådant mångfaldsperspektiv. Idag är privata företag mer aktiva när det gäller att anställa personer med funktionsnedsättning.”

* Om oberoende MR-institution
”Att Sverige äntligen får till stånd en oberoende MR-institution med utgångspunkt i Parisprinciperna är enligt vår mening oerhört angeläget.”

Tisdagsaktionen född efter historiskt lagförslag

Veckan inleddes med att regeringen och Erik Ullenhag presenterade en lagrådsremiss om att skärpa diskrimineringslagen med bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund. Ett krav som sedan länge har drivits av funktionshinderrörelsen, inte minst de senaste åren i form av Torsdagsaktionens närvaro utanför Rosenbad varje vecka. Med regeringens aviserade förslag kan en viktig seger noteras för alla dem som kämpat för bättre tillgänglighet, mänskliga rättigheter och delaktighet.

Förslaget har mottagits med positiva reaktioner som betecknar det som ”historiskt”. Och visst är det tveklöst så att den markering som görs genom att skärpa diskrimineringslagen är en oerhört viktig markering från samhället: ”Bristande tillgänglighet är inte tillåtet”.

Det finns förvisso också invändningar mot förslaget. Den kanske saftigaste kritiken riktas mot att den skärpta diskrimineringsgrunden bristande tillgänglighet ska begränsas. Företag med färre än 10 anställda ska inte omfattas. En del andra reaktioner som kommit är att skrivningar i propositionstexten ger signaler om en alltför svag lagtext som bara omfattar enklare åtgärder. Några har reagerat över ett alltför snävt fokus på fysisk tillgänglighet när andra perspektiv också borde finans med.

Att förslaget nu är presenterat och på väg bort till riksdagen innebär verkligen inte att funktionshinderrörelsen lägger ner arbetet för ett tillgängligt, användbart och rättvist samhälle. Det arbetet fortsätter utanför makthavarnas lokaler. Men ”Torsdagsaktionen” förvandlas i stället till ”Tisdagsaktionen” och samtidigt flyttar man bort från Rosenbad och följer propositionens väg över Strömmen och fram till riksdagsbyggnaderna. Där är tanken att de ledamöter som sedan ska klubba den nya lagstiftningen ska ”peppas” till att arbeta om propositionen på några punkter där det brister i förslaget. Den nyfödda tisdagsaktionen kommer att samlas första gången den 18 mars mellan klockan 9 och 10 vid riksdagshuset, Riksgatan.

Lika Unika-bloggen och vår hemsida kommer löpande att skriva om hur arbetet med en skarpare diskrimineringslag går och om den nya ”Tisdagsaktionen” på plats utanför det svenska parlamentet.

Läs mer:
–  Lika Unikas kommentar till regeringens lagrådsremiss.
–  Lars Lindbergs blogg med reaktioner och länkar
Unga Hörselskadades blogg med reaktion och länkar
Maria Johanssons blogg
Arbetarbladet, Lisa Gemmel om lagförslaget.

Riksdagsdebatt 26 februari

riksdagen

 

 

 

 

Det kom upp en viktig nyckelfråga i dagens riksdagsdebatt om funktionshinderspolitiken. ”Går utvecklingen åt rätt eller fel håll när det gäller levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning”? Den som väljer att besvara frågan med ett ”ja” lutar sig möjligen tillbaka och drar slutsatsen att det mesta som kan göras redan är gjort. Ser man å andra sidan en utveckling i fel riktning kräver det förslag och initiativ för att ”vända skutan”.

Var hittar man svaren? Ja, det första är nog att fråga dem som är berörda, antingen direkt eller genom de organisationer som företräder dem. En annan tillförlitligt källa är måhända mer ”byråkratisk” men inte fel för det. De kartläggningar som våra myndigheter gör av utvecklingen och de analyser som också tas fram av Handisam. Den senare skriver i sin lägesrapport från förra året först om hur personer med funktionsnedsättning på område efter område har sämre levnadsvillkor och kommer sen till slutsatsen: ”Uppföljningen visar att utvecklingen mot de beslutade inriktningsmålen och delmålen går för långsamt” .

En väsentlig skillnad mellan ”går för långsamt” och ”går bakåt” kanske. Men oavsett det så känns det in på många människors skinn hur stödet i form av assistans försämras, hur färdtjänsten brister, hur svårt det kan vara att få ge av sin kompetens och kunskap på arbetsmarknaden och hur stödet till den elev som har behov av lite extrastöd blir sämre.

För långsamt” eller ”går bakåt”? Ja, på ett sätt står det i alla fall rejält stilla och det handlar om det viktiga paradigm- och värderingsskifte som verkligen måste till. ”Mänskliga rättigheter och inte ett ensidigt vård- och omsorgstänkande i synen på människor med en funktionsnedsättning eller som det en gång döptes till i en proposition: ”Från patient till medborgare”. Det är en av konventionens viktigaste syften och samtidigt ett område som knappast visar på några avgörande framgångar än så länge.

Dagens debatt behandlade ett motionsbetänkande om en rad områden där ledamöter lagt förslag. Motionerna avslogs allihop, oftast med hänvisning till att det ena eller det andra redan görs eller planerar att göras. Här fanns frågor om assistans, om ledsagarservice, om glasögon till barn, om tillgänglighet och om att arbeta ”skarpare” med att implementera FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) i Sverige.

Några nyheter bjöd debatten knappast på men ska man minnas något var det kanske ledamöternas hyllningar till Torsdagsaktionens kamp för att diskrimineringslagen ska skärpas när det gäller bristande tillgänglighet. Och en annan sak under debatten är värd att uppmärksamma: Den granskning av Sveriges funktionshinderspolitik som FN nu gör omnämndes vid flera tillfällen, något som kanske betyder att granskningarna får en direkt påverkan på hur vi diskuterar funktionshinderspolitiken i Sverige. Du kan för övrigt läsa mer om FN-granskningen på Lika Unikas hemsida.

#Funkpol utanför politikens finrum

bild riksdagshemsidaIgår var det partiledardebatt i Sveriges riksdag. Med stort engagemang debatterade de ledande politikerna frågor som de (antagligen) tyckte var viktiga inför valen detta år. Till de frågorna hörde verkligen inte #funkpol och inte heller frågor om mänskliga rättigheter i Sverige utifrån ett bredare perspektiv. Det är dåligt och det är mycket olyckligt. Sägas ska att statsministern ändå använde ordet ”funktionshinder”. Det var i en kort analys av hur det ser ut på arbetsmarknaden. Fredrik Reinfeldt sa om gruppen arbetslösa i Sverige:

En av fem har olika former av funktionshinder. Många av dem stod tidigare helt utanför arbetsmarknaden. Nu är de en del av det som vi vill åstadkomma med vår verktygslåda, att hjälpa dem att få jobb.

Det var allt. Reinfeldt kunde förstås ha utvecklat resonemanget mycket mer. Detsamma gäller övriga partiledare som också undvek frågorna. Det var en markant skillnad jämfört med det budskap som Lika Unikas ordförande Agnetha Vikenger hade i ett öppet brev inför debatten:

”Mänskliga rättigheter och allas rätt till deltagande i samhället måste vara i fokus, inte som ett vård- eller omsorgsperspektiv. Ska det bli verklighet måste ni som är våra ledande politiska företrädare visa engagemang och höga ambitioner på det här området. Det har ni ett utmärkt tillfälle att visa redan under morgonens första partiledardebatt detta valår.

Det finns så mycket av detta som borde lyftas i en partiledardebatt. I Sverige år 2014 är inte de mänskliga rättigheterna fullt utvecklade. De kommer inte alla till del, på lika villkor, som politiker ibland säger sig önska. Kartläggningar av olika samhällsområden som arbete, skola och fysisk tillgänglighet visar att vi har mycket att göra innan Sverige är ett land där personer med funktionsnedsättning har samma villkor, samma rättigheter och samma frihet som andra.

Det kommer detta ”supervalår” att hållas många fler debatter. Det kommer att hållas många tal. Politik och samhällsfrågor kommer att dominera de svenska medierna framöver. Om nu inte den första debatten tog in funktionshinderspolitiken i ”finrummet” så får förhoppningen stå till framtiden: Det är väldigt många väljare som vill veta hur partierna ser på de frågorna och veta vad partierna vill göra nästa mandatperiod. Låt väljarna få de svaren, partiledare!

Mer att läsa:
Riksdagens protokoll från partiledardebatten
DN-ledare om debatten.

PS: Hashtaggen #funkpol används flitigt på Twitter som etikett för ”funktionshinderspolitik”.