Bättre tillgänglighet – ett uppdrag med förhinder

photoIgår var det torsdag och ännu en Torsdagsaktion utanför Rosenbad. En samlad funktionshinderrörelse som kräver vassare diskrimineringslag: Brister i tillgänglighet måste ses som en fråga om diskriminering. Den som accepterar otillgängligheten har i praktiken accepterat att människor stängs ute och därmed accepterar diskriminering. Det i ”välfärdens land”, Sverige 2013. Orimlig tanke!? Ja, oaktat om det är fallet så dröjer lagförslaget från regeringen. Så sent som i förra veckan besvarade ansvarigt statsråd Erik Ullenhag en fråga i riksdagen från Vänsterpartiets Eva Olofsson. Ullenhag som själv vill ha fram lagen svarade:

Jag noterar varje torsdag att handikapprörelsen är på plats. Det är bra att de väcker frågan. Från min sida jobbar vi med att bereda frågan ifall bristande tillgänglighet är diskriminering. Det är ett arbete som pågår.

Regeringens arbete måste helt enkelt utgå från de internationella konventioner som Sverige har ställt sig bakom. En är FN-konventionen Rättigheter för personer med funktionsnedsättning, en konvention som också EU som organisation har antagit. Konventionen slår i artikel nio fast:

”För att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att leva oberoende och att fullt ut delta på alla livets områden, ska konventionsstaterna vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning får tillgång på lika villkor som andra”.

”Dessa åtgärder, som ska innefatta identifiering och undanröjande av hinder och barriärer mot tillgänglighet, ska bl.a. gälla a) byggnader, vägar, transportmedel och andra inom- och utomhusanläggningar, däri – bland skolor, bostäder, vårdinrättningar och arbetsplatser, samt b) information, kommunikation och annan service..”

Det är glasklart att en diskrimineringslag med tydliga skrivningar om tillgänglighetsbrister som oacceptabla i vårt samhälle skulle vara viktig för att sätta press på olika samhällsaktörer. Men det finns också steg före en hårdare lag som är avgörande. Vad GÖR olika aktörer NU och i PRAKTIKEN för att få till skäliga anpassningar som förbättrar tillgängligheten? Där har lagar och regler funnits länge men praktiken har släpat efter! Boverket rapporterar i sin uppföljning av funktionshinderspolitiken om fortsatt stora brister i arbetet. Boverket skriver:

Av svaren från 2012 framgår att 81 av 290 kommuner har gjort någon form av inventering av bostadsbeståndet, varav 35 har genomfört inventeringar från tillgänglighetssyn punkt. Jämfört med föregående års resultat, är antalet kommuner som gjort inventeringar relativt oförändrat. Av de kommuner som svarat att de har gjort inventeringar, så är inventeringsinsatserna skiftande i grad och omfattning.

I broschyren ”Tillgänglig lokal” från år 2003 påminner Sveriges Kommuner och landsting om att det redan 1966 tillkom lagkrav på tillgänglighet i allmänna lokaler. ”Trots detta återstår mycket arbete för att människor med funktionshinder inte ska utestängas från våra publika lokaler” skrev man och fortsatte i en förhoppningsfull ton:

Sedan den 1 juli 2001 gäller nya krav som i korthet går ut på att enkelt avhjälpta hinder i offentliga lokaler och på allmänna platser ska vara åtgärdade år 2010.

När vi skriver år 2013 är måldatumet för när de enkelt avhjälpta hindren ska vara borta framflyttat till 2016. Men inte nog med det långsamma tempot. Tidsandan har till på köpet fött tankar att lätta på regler, inte sätta ribban lika högt när det gäller tillgänglighet utan till och med sänka ambitionerna. Det är i alla fall signaler som ges i regeringsuppdrag, som det till Byggkravsutredningen.

Det är nu dag 896 av väntan på förslaget om skärpt diskrimineringslag som kan leda till att det kostar att stänga ute människor. Det är tyvärr lika lång väntan på att enkelt avhjälpta hinder ska försvinna och där lär räkneverket notera mycket högre tal innan man kan bocka av uppgiften med ”utfört”. Inte konstigt att många är otåliga, irriterade, ja till och med riktigt arga på läget i nationen på området tillgänglighet.