Författararkiv: Maria Johansson

Ordförandebloggen …starting with the man in the mirror

#metoo Ljusrosa bakgrund och #metoo skrivet flera gånger över varandra, i vitt respektive ljusare rosa.

Vi är mitt i en samhällsomvälvande förändring. Kvinnors utsatthet, den utbredda sexismen och den kollektiva gemensamma kunskapen om många mäns beteende är på väg upp till ytan, den håller på att bli allmän. Tillsammans säger vi kvinnor i Sverige och världen nej, nu är det nog. Jag tror vi ser något historiskt hända. Ingen kommer åter kunna säga att hen inte visste, inte anade, inte förstod.

Det här skapar självklart oro, det väcker känslor, det väcker minnen hos den som blivit utsatt. Många har kommit ut offentligt med sin berättelse. Det finns också de som delar sina erfarenheter i de slutna och trygga rum som skapats i olika grupper i sociala medier, kanske är det första gången man sätter ord på vad man varit med om. Jag finns i några av dessa slutna grupper och det är smärtsam läsning, hur är det då inte för den som beskriver sin egen upplevelse, som levt med den och kommer fortsätta leva med sina minnen. Det finns också de som inte vågar ge sig till känna, inte ens i de sammanhangen, som är rädda för att det ska komma ut, som är rädda för repressalier.

Och det handlar inte enbart om våldtäkt. Vägen dit kan vara lång, kantad av överskridna och förskjutna gränser. Jag tror vi är många, som liksom jag, under de senaste månaderna haft anledning att fundera ordentligt över vårt eget agerande. Var sätter jag mina gränser? Hur gör jag om jag ser eller misstänker något? Hur agerar jag som vän, medmänniska, kollega, medresenär? Jag säger inte att jag alltid gjort eller gör rätt. En avart i spåren av berättelserna är när de inte blir trodda eller förminskade. ”Det var väl inte så farligt, han har ju bett om ursäkt, det blev ju ingen fällande dom.” Varje sådan ansats att bagatellisera någons upplevelse är ett övergrepp i sig. Det måste vi påminna varandra om. Vi ska stötta, inte stjälpa. Vi ska ha förändring, inte sopa under mattan.

Vid Lika Unikas sammanträde i november antog styrelsen ett uttalande om att bryta tystnadskulturen. Vi har alla ett ansvar att reagera och agera. Självklart förekommer sexuella trakasserier också inom vår rörelse. Självklart är kvinnor med funktionsnedsättning utsatta, i sin vardag och både utom och inom rörelsen. Det vet vi och vi ska inte tysta ned det.

Som förtroendevalda företrädare i en rörelse där vi arbetar med mänskliga rättigheter och värderingar har vi ett särskilt ansvar. Bland våra medlemsgrupper finns kvinnor, och också män, som många gånger och i så väl vardagliga som speciella situationer, befinner sig i underordning och beroende. Därför är det extra viktigt att vi är tydliga, att vi lever som vi lär.

Eller som Linnéa Claeson skriver i en kommentar på Instagram, under @assholesonline:
”98% av alla sexuella övergrepp begås av pojkar och män. Sexuellt våld och mäns våld mot kvinnor återfinns i alla länder, i alla kulturer, i alla samhällsklasser, i alla yrkesgrupper och typ i alla åldrar. Vi måste ta tag i det lilla och i det stora, vi måste sopa framför vår egen dörr först. I’m starting with the man in the mirror osv…”

Maria Johansson
ordförande
Lika Unika

Ordförandebloggen – Tillbaka till skolan

Kanske såg du precis som jag filmen En man som heter Ove, som gick på SVT under julhelgen?

En scen som fortfarande berör mig starkt, trots att det nog var tredje gången jag såg filmen, är scenen där Ove mitt i natten åker till skolan där hans hustru sökt jobb. I mörkret snickrar han ihop en ramp, i vinkel och med med vilplan, för att hans älskade Sonja som blivit rullstolsanvändare efter en bussolycka under utlandssemestern ska kunna komma in och ut ur byggnaden. En berättarröst säger samtidigt: – ”På den tiden var inte skolorna handikappanpassade. De ville inte ens bygga en ramp så att Sonja kunde börja.”
Min bedömning är att ”den här tiden” i detta fall är sjuttiotalet.

Filmruta. Skolgård, trappa till huvudentrén, nedanför trappan sitter Sonja i rullstol, hon pratar med man som står. Speakerröst/textremsa ”På den tiden var inte skolorna handikappanpassade.”

Filmruta. Skolgård, entrétrappa. Ove måttar med armarna hur en ramp skulle gå, tre män står med armarna i kors och tittar på. Speakerröst/textremsa ”De ville inte ens bygga en ramp så att Sonja kunde börja.”

Filmruta. Mörk natt, regn, brädhögar och en framväxande ramp som Ove snickrar.

I dag börjar vårterminen efter jullovet 2017/2018 och landets skolor fylls åter av elever, lärare och annan skolpersonal. Det heter att vi har fritt skolval i Sverige. Men det stämmer inte i verkligheten. Alla barn och ungdomar kan inte fritt välja skola utifrån kriterier som var kompisar och syskon går, specialinriktning som man själv är intresserad av, goda resultat och hög kvalitet eller närhet till hemmet.

Därför skrev också Skolverket i rapporten ”Tillgängliga lärmiljöer” från 2016 att skolhuvudmän och skolor skiljer sig så mycket åt vad gäller hur man agerar för att åstadkomma en tillgänglig lärmiljö för elever med funktionsnedsättning att det i realiteten inte kan sägas vara fråga om ett lika fritt skolval för elever med funktionsnedsättning som för elever i allmänhet. Och, betonade Skolverket: ”Detta trots att skolförfattningarnas regleringar gäller alla huvudmän för grundskolor.”

Vi har fortfarande en stor andel skolor i Sverige som rent fysiskt utestänger med exempelvis exkluderande trappor och de ”som inte vill bygga ramper”.

Dagen för julafton publicerade Mitt i en artikel om Maja som går i sexan i Kungsängen. Än så länge fungerar det hjälpligt genom att hon kan komma in genom en sidoingång istället för genom den otillgängliga huvudentrén och genom att toalettbesök förläggs till lågstadiets byggnad på andra sidan skolgården. Efter sommarlovet, när Maja börjar högstadiet, kommer det dock bli problem om inte huvudentréns fyra trappsteg åtgärdas och den trasiga trapphissen upp till högstadiets våningsplan lagas.

I Specialpedagogiska skolmyndighetens enkätundersökning hösten 2013 instämde endast hälften av de drygt 600 tillfrågade rektorerna helt i påståendet att de erbjöd en tillgänglig förskola eller skola. Uppskattningen, att ungefär hälften av landets grund- och gymnasieskolor utestänger genom att inte ha ens grundläggande tillgänglighet återkommer och har så gjort i flera undersökningar, det verkar vara en nivå som kommit för att stanna om inte krafttag tas. Det är alltså inte endast ett problem som hör hemma i filmens 70-tal, eller i min egen skoltid under 70- och 80-talen, utan något som fortfarande är högaktuellt, nästan fyra decennier senare.

När vi pratar om tillgänglighet i skolan handlar det bland annat om den fysiska miljön, att kunna ta sig fram, att kunna orientera sig, att det är bra ljudmiljö, att man får tillgång till tillgängliga och användbara läromedel och hjälpmedel som behövs för att man ska kunna vara delaktig under sin skoldag, i så väl undervisning som mellan lektionerna.

I Majas fall tvistar kommunen och friskolan om vem som skall betala för att skapa den tillgänglighet, som enligt mig borde funnits där från början. Vi behöver en ändring av skollagen, det ska inte vara möjligt att starta och bedriva undervisning i otillgängliga lokaler.

Barnombudsmannen menade i sin rapport Respekt (2016) att då barn med funktionsnedsättning inte har samma möjlighet att välja skola som andra barn är det diskriminering enligt artikel 2 i barnkonventionen. I konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD, är respekten för den fortlöpande utvecklingen av förmågorna hos barn med funktionsnedsättning en av de inledande allmänna principerna. Staterna ska vidare, enligt artikel 7 vidta alla nödvändiga åtgärder som behövs för att säkerställa att barn med funktionsnedsättning fullt ut åtnjuter alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på lika villkor som andra barn och i artikel 24, om utbildning, fastslås att staterna ska säkerställa att skälig anpassning erbjuds utifrån personliga behov.

Även om barn med just nedsatt rörelseförmåga endast haft skolplikt sedan 1962 i Sverige borde vi utifrån såväl funktionshinderpolitiska mål, skollagen, konventioner och plan- och bygglagen ha kommit så mycket längre när det gäller tillgängligheten.

Tills vi nått dit att det är så självklart som det borde vara tycker jag att skolan i Kungsängen borde anmälas för diskriminering i form av bristande tillgänglighet. När det gäller skolor, alla undervisningsformer, och arbetsplatser finns ett särskilt stort ansvar enligt diskrimineringslagen. Detta är inskrivet som ett varaktighetsrekvisit. Det vill säga, när det finns en varaktig relation mellan den som blivit diskriminerad och den som diskriminerar har den som bedriver verksamheten högre skyldighet att vidta åtgärder. När det gäller Maja kan jag inte tolka annat än att det är just så. Maja har gått på skolan sedan andra klass så man har dessutom haft många år på sig, inte enbart att bygga den varaktiga relation som lagen talar om, utan också att planera för hennes fortsatta skolgång genom de olika stadierna.

I somras yttrade vi oss från Lika Unika över de två remisserna från Skolkommissionen om Samling för skolan – Nationell strategi för kunskap och likvärdighet (SOU 2017:35).

Trots ett gediget arbete, trots statistik och politiskt satta mål som visar på skevheten så saknades ett funktionshinderperspektiv i kommissionens arbete och insikten om att tillgänglighet och användbarhet lägger grunden och förutsättningarna för skoltiden och för skolresultaten uteblev. På vår webb kan du läsa Lika Unikas skolplattform och våra yttranden över just Samling för skolan.

Själv var jag för några vintrar sedan tillbaka på min gamla landsortsskola där jag gick i mellanstadiet, för jubileumsfest. Förutom att träffa alla gamla klasskompisar och återuppliva minnen från skoltiden var det en fantastisk känsla att denna gång, 30 år senare, kunna gå in samma entré som de andra och använda hiss, istället för att som då det begav sig med hjälp av min elevassistent använda varurampen och gå genom skolköket. Den känslan borde varenda elev i Sverige som har en funktionsnedsättning ha rätt att få uppleva, under sin skoltid.

Maria Johansson
ordförande
Lika Unika

Ordförandebloggen – Land ska med lag byggas

 

Riksdagshuset mot vattnet en solig sommardag.

Land ska med lag byggas. Det är grundläggande, ska så vara och måste så vara. Men, när en myndighet driver allt till högsta instans och då våra domstolar uppenbarligen inte har kunskap om vare sig LSS intentioner, historiken eller Sveriges åtaganden utifrån CRPD har vi nu nått ett läge där det är lätt att förlora tron på juridiken och på politiken, som inte agerar. Det är farligt. Tilltron till lagarna, tilltron till demokratin, tilltron till systemet och till att det genom politisk påverkan är möjligt att förändra verkligheten och framtiden till det bättre och öka människors livsval och livsmöjligheter är grundläggande.

Funderar på vilka ord jag ska välja. ”Kris.” ”Gör om, gör rätt.” ”Nu får det vara nog.” ”Katastrof.” Allt är redan taget. Den har pågått länge. Nedmonteringen. Men aldrig har det väl varit närmare total kollaps än nu. Att till och med Försäkringskassan tillskriver regeringen om sin oro för utvecklingen visar hur långt nedmonteringen fått gå.
Samma Försäkringskassa som drivit på genom att överklaga och driva till domstol, övertolkat de domar som kommit och sedan hänvisat och ursäktat de allt fler som faller ur systemet med ”rättsutveckling och ”praxis”. Själva lagen har inte ändrats. Inga parlamentariska beslut har fattats för att driva på i denna riktning av försämring. Men inga parlamentariska beslut har heller fattats för att sätta stopp.

De senaste dagarna har mitt Facebookflöde fyllts av hjärtskärande desperata rop på hjälp från vänner som inte vet om de kommer kunna fullfölja sina studier, fortsätta arbeta, träna, träffa vänner, vara förälder, vän och partner – allt det som de flesta tar för givet. Tar för givet utan en gnagande oro för att Försäkringskassan och/eller Sveriges domstolar nästa gång det är dags för omprövning kanske inte alls tycker ska vara det givna längre. Vänner som uttrycker att de paralyseras av rädsla. Rädsla att friheten ska tas ifrån dem, rädsla för serviceboende istället för den egna bostaden. En okänd granne på andra sidan väggen, istället för maken bredvid i sängen.

Jag upprepar, detta sker här och nu trots att själva lagen, LSS, inte har ändrats. Den gäller fortfarande och förarbetena gäller fortfarande.
Där kan man läsa:
”Det övergripande målet för LSS är att den enskilde ska få möjlighet att leva som andra i sin ålder, trots funktionshindret. Syftet är alltså att åstadkomma jämlika levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Genom insatserna ska man förebygga och minska följderna av funktionshindret. Insatser ska grundas på behov som den enskilde själv finner angelägna att få tillgodosedda för att kunna leva ett så självständigt och oberoende liv som möjligt, så likt ett liv som andra personer utan funktionshinder i samma ålder.”

Starka ord om frihet, av frihet. Om den största frihetsreform vi kanske någonsin sett och kommer få se. En reform som Försäkringskassan och domstolarna, med regeringen som åskådare, nu monterar ned.

Det har varit många turer genom åren. Och visst inleddes försämringarna redan under tidigare regeringar. Men de har eskalerat i ett rasande tempo längs ett sluttande plan. Det började på allvar när finansministern i Ekot ställde grupper emot varandra, en av våra namnkunnigaste politiska journalister hakade på och kallade assistansen för gökunge. Så kom regleringsbrevet till Försäkringskassan inför 2016, med uppdrag att minska kostnadsutvecklingen – alltså en uppmaning till en myndighet om att bedömningar och lagtolkningar av denna rättighetslag inte längre ska göras utifrån av riksdagen stiftade lagar utan utifrån ekonomiska hänsyn, landets budget.

Våra domstolar har inte bjudit denna politiska svängning det motstånd jag menar att juridiken ska göra om vi skall hållas oss till att land ska med lag byggas.

Det senaste dråpslaget och det som kan komma att innebära slutet om inget nu sker är domen i somras från Högsta förvaltningsdomstolen som visserligen inte påverkar rätten till assistansersättning men som innebär att många som har assistansersättning kan komma att få färre timmar.
– Vår uppfattning är att domen kommer att få svåröverskådliga konsekvenser för stat, kommun och enskilda personer, säger Försäkringskassans rättschef Eva Nordqvist. Vi har därför skrivit till regeringen för att uppmärksamma dem på dessa konsekvenser.
Domen består av två delar. Den första berör ett enskilt fall. Den andra består av ett generellt uttalande som säger att assistentens insats ska ha en ”direkt och konkret koppling till ett individuellt behov av hjälp i det dagliga livet”.
– En slutsats som kan dras av detta är att vänta aldrig i sig kan räknas som kvalificerad hjälp. Det betyder att så kallad väntetid, beredskap och tid mellan preciserade hjälpbehov vid aktiviteter utanför den plats där den enskilde regelbundet vistas aldrig kan ge rätt till assistansersättning. Det kan vara situationer när assistenten endast väntar på att den försäkrade ska behöva hjälp, till exempel under biobesök, sammanträden eller träningsaktiviteter, säger Eva Nordqvist.

Då är vi alltså tillbaka på ruta ett, eller kanske till och med på ruta noll. Bortom självständighet, självbestämmande, bortom möjligheten att leva som andra, med jämlika levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet.

Regeringen har uppenbarligen svikit sitt uppdrag och sitt ansvar, men skulle vad jag förstår kunna agera genom att tillsätta en snabbutredning. Domstolarna har inte hållit emot, stått upp för rättigheterna. Återstår gör då lagstiftaren, riksdagen. Jag hoppas att riksdagen förstår vad som nu sker och konsekvenserna av det Försäkringskassan beskriver. Jag förutsätter att riksdagen när de förstått går till handling och agerar.
Här ser vi initiativ från tre partier: Liberalerna KU-anmälde ansvarig minister 19 oktober 2017. Vänsterpartiet har bjudit in till blocköverskridande samtal, 26 oktober, och nu i kväll, 30
oktober, meddelar Kristdemokraterna att de begär riksdagsdebatt om den personliga assistansen.

Vi får inte, även om risken är överhängande just nu, tappa tron på vare sig politiken eller juridiken eller påsunt förnuft. Vi måste, tillsammans, bryta den här utvecklingen. Tillsammans måste vi skapa en så kraftfull opinion att varken riksdag eller regering kan stå emot. Hur ska vi annars kunna leva med oss själva, om vi inte gjorde allt vi kunde medan tid var?

Maria Johansson
ordförande
Lika Unika