Författararkiv: Lika Unika

Rapport från statspartsmötet i FN 2017

Den svenska delegationen i soldis med FN-flaggan vajande bakom oss.

Den svenska delegationen i soldis med FN-flaggan vajande bakom oss.

Nu har jag fått ihop min rapport från sommarens statspartsmöte och sänt in den till socialdepartementet. Här kan du, i detta första inlägg i vår ordförandeblogg, ta del av mina inledande reflektioner. (Hela rapporten  finns här, på Lika Unikas hemsida)

”Detta var mitt fjärde statspartsmöte. Jag slogs som vid tidigare tillfällen av det mäktiga i att människor från hela världen samlas i FN, med fokus på att förverkliga CRPD, med fokus på förändring för att flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning ska få samma möjligheter och rättigheter, med fokus på en hållbar utveckling som inte lämnar någon efter utan innefattar ett funktionshinderperspektiv. Det finns en kraft och en styrka i detta. Det är ett privilegium att få delta och en utmaning i att väl hemma igen i det dagliga arbetet försöka förmedla denna samlade styrka och den kraft som samhörigheten ger. För hur gör vi för att det inte ska stanna inom de slutna FN-väggarna? Hur gör vi för att sprida kraft till alla vars rättigheter och möjligheter det handlar om? Hur gör vi för att nå fler och för att sprida kunskap och engagemang till alla som måste vara delaktiga och vidta åtgärder för att målen och åtagandena ska förverkligas?

Vi har på många sätt en positiv utveckling och ökad medvetenhet och kunskap i vår värld om hur det ser ut och om vad som behöver göras. Samtidigt blev det denna gång väldigt tydligt att vi nu lever i en orolig tid med krafter som bromsar utvecklingen och som till och med vill se en tillbakagång för mänskliga rättigheter. Därför tror jag det är viktigare än någonsin att vara tydlig med att rättigheter för personer med funktionsnedsättning handlar om just mänskliga rättigheter och att arbeta tillsammans som en MR-rörelse, parallellt med det specifika funktionshinderpolitiska arbetet.

När det gäller just själva statspartsmötets genomförande hörde jag denna sommar för första gången, och från flera länders representanter, om hur FN-administrationen nu upplevs göra det svårare för staterna att ta med civilsamhällesrepresentanter i sina delegationer. Detta är självklart något som måste uppmärksammas och påtalas från Sveriges regering. En viktig del i konventionen är samarbetet med funktionshinderrörelsen och jag vill passa på att ge en eloge till Sveriges regering som tar med rörelsen i delegationen.

Något annat som jag tycker blev väldigt tydligt i år var de stora variationerna i kvalitet när det gäller side-event. Att teknik fungerar är förstås grundläggande, att mikrofon används och att skrivtolkningen går att följa gör det lättare för alla. När det inte fungerar blir det utestängande och otillgängligt. Vid sidan av teknik och tillgänglighet till information och möjlighet att kunna kommunicera krävs också tydligt upplägg och en väl insatt moderator som leder föredragningar och diskussion framåt. Det goda mötet i gemensamt engagemang får inte hindras av otydlighet kring vem den som talar är eller av frågetecken om vad denna lägger fram, är det forskningsresultat, är det visioner framåt eller är det praktiskt pågående arbete och aktuell politik? Representerar den som talar funktionshinderrörelsen, är den forskare, jurist eller statstjänsteman? Jag vet inte hur riktlinjerna som går ut till den som anordnar ett side-event ser ut, men jag tror det finns stor utvecklingspotential för att höja kvaliteten. Vid tillfällen som detta – där många av oss inte dagligen talar det språk som används – så blir betydelsen av tillgänglighet extra påtaglig, för alla. Det är milsvid skillnad på möjligheten att ta till sig och hänga med i vad ett seminarium handlar om mellan de gånger då man får en sittplats vid ett bord att ställa datorn på, har möjlighet att se den skrivtolkade texten som stöd till den talade och man får tillgång till en av öronkåporna där ljudet förstärks och det går att få översättning till vissa språk.

Avslutningsvis, något som jag tar med mig som det största framgången och förhoppningen från statspartsmötet 2017 är hur allt fler personer med funktionsnedsättning tar plats internationellt på höga positioner inom politik, myndigheter och i civilsamhället utanför funktionhinderrörelsen. Jag tänker på Världsbankens, Internationella Röda Korsets och FNs talespersoner, jag tänker på Kanadas minister och rådgivare. Jag tänker på Egyptens många parlamentariker med funktionsnedsättning. Det ger hopp och det påminner om att vi har mycket kvar att göra här hemma i Sverige när det gäller att ta plats men också släppas in på beslutande befattningar inom partipolitiken, i statsförvaltningen och i civilsamhället vid sidan av funktionshinderrörelsen.”

 

Dagen då diskriminering legitimerades…

tisdag_debatt_200Många var vi som hade stora förväntningar inför beslutet. Äntligen skulle otillgänglighet klassas som diskriminering. Äntligen skulle samhället markera mot den utestängning som ännu år 2014 möter många i vardagen. Kraven var tydliga men också stödet från de politiska partierna som nära nog enhälligt  sade sig stödja kravet att klassa bristande tillgänglighet som diskriminering.

Idag går tisdagsaktionen, före detta torsdagsaktionen, ut på Mynttorget invid riksdagen klädda i svart. Regeringens förslag har behandlats i Arbetsmarknadsutskottet och även efter den ”rundan” i riksdagen kvarstår de orimliga undantagen. Utskottet vill ta bort förslaget att företag med färre än 10 anställda inom hälso och sjukvård ska vara undantagna men inom många områden av samhället kommer bristande tillgänglighet INTE att klassas som diskriminerande. Det innebär i praktiken en legitimering från samhällets sida av otillgänglighet. Det är oerhört i sak och blir inte bättre av att Sverige därmed struntar i de rekommendationer som FN har riktat till Sverige som undertecknare av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Det finns förstås en teoretisk möjlighet. Att riksdagens ledamöter under debatten idag kommer till insikt om det galna i alla undantag. Att man med utgångspunkt från det röstar igenom en starkare lagstiftning under morgondagen. Det är ytterst det som vi nu samlas på Mynttorget för.

Lika Unika tillsammans med utbildningsSverige om kunskapsreform

dn debEn rad företrädare för utbildning och folkbildning, bibliotek och folkrörelser skriver idag ett inlägg på Dagens Nyheters debattsida tillsammans med Utbildningsradions VD Erik Fichtelius. Temat är Utbildningsradions och Public Service roll i framtiden. Genom en stor kunskapsreform, som också handlar om resurstillskott, vill skribenterna stärka det livslånga lärandet.

Lika Unikas ordförande Agnetha Vikenger (fd Mbuyamba) finns med som undertecknare. Det är självklart när artikeln innehåller ett budskap som är hela grunden för Lika Unikas verksamhet: Perspektivet mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning och den viktiga principen om allas lika villkor. I artikeln är det formulerat så här:

”För nationella och språkliga minoriteter liksom för personer med funktionsnedsättning är rättighetsperspektivet det centrala. Utgångspunkten för programverksamheten bör vara de mänskliga rättigheterna. Det är inte funktionsnedsättningen eller minoritetstillhörigheten som ska stå i centrum. Rätten till identitet, rätten till sitt eget språk, rätten till det egna livet på lika villkor ska vara en del av programuppdraget till public service.”

Att tunga företrädare för utbildning och folkbildning i Sverige tar upp det här perspektivet är värt att båda uppmärksamma och följa upp. Public service såväl som utbildningsvägar ska självklart vara tillgängliga för alla i samhället. Men utbildningsväsendet och Public service kan också göra oerhört mycket för att öka kunskaper, föra värderingsdiskussioner och bidra till att stärka värderingar om allas lika värde. Därmed kan det också bana vägar för ett samhälle där en funktionsnedsättning inte diskriminerar, inte utestänger och inte stoppar utan tvärtom involverar alla i samhället utifrån vars och ens förutsättningar, önskemål och drömmar om ett bra liv.

Fler skriver om detta:
–  Utbildningsradions pressmeddelande
Lärarnas Riksförbund
–  DIK 
Lika Unikas hemsida

Torsdagsaktionen öppnar ”Borg-jour” efter igenstängd dörr

borgFoto: Regeringskansliet

”Från och med nu inrättar Torsdagsaktionen Borg-jour, vilket innebär att vi så snart Anders Borg får en lucka är redo att träffa honom”.

Det svarar Torsdagsaktionen på finansministerns ”Nej tack” på förfrågan om att få träffa Anders Borg och integrationsminister Erik Ullenhag för att diskutera frågan om tillgänglighetsbrister som diskriminering.

Så sent som i morse genomfördes ytterligare en torsdagsaktion som manifestation i frågan. Läs mer i det inlägget om varför det är så viktigt och varför Anders Borgs nej är så oerhört olyckligt och ett slag i ansiktet på många aktiva i funktionshinderrörelsen. I en kommentar skriver Torsdagsaktionens organisationer:

”Det är ingen hemlighet att det är Finansdepartementet som, med hänvisning till rädsla för kostnader, bromsat och bromsar frågan om ett utökat diskrimineringsskydd för personer med funktionsnedsättning. Att den minister som håller i pengarna och ytterst är ansvarig för att frågan inte kommer vidare, från sin sida prioriterar frågan så lågt att han inte ens kan hitta en tid att träffa oss är anmärkningsvärt”.

Men Torsdagsaktionen ger sig inte utan lämnar Anders Borg ett ”erbjudande”. Begäran om ett gemensamt möte med Anders Borg och Erik Ullenhag kvarstår.

Från och med nu inrättar Torsdagsaktionen Borg-jour, vilket innebär att vi så snart Anders Borg får en lucka är redo att träffa honom.

Anders Borgs nej till uppvaktning kan väl ändå inte vara ett sätt att krypa bort från verkligheten? Det är ett faktum att Sveriges riksdag har beställt ett lagförslag från regeringen som innebär att brister i tillgänglighet ska klassas som diskriminering. Att inte leverera detta gör att regeringen och Anders Borg riskerar att gå in i en valrörelse med en svekdebatt eller anmälan till Konstitutionsutskottet därför att man inte följer riksdagsbeslutet. Det är ingen bra start på ett valår.

Torsdagsaktionen, Dalauppror och 825 dagars väntan

torsdagsak 21 febr 2013

Mellan 8 och 9 denna morgon genomfördes ännu en torsdagsaktion. 825 dagar av väntan. 825 dagar av hopp att den äntligen ska komma: Lagen som gör brister i tillgänglighet till en fråga om diskriminering. Det handlar möjligen om praktiska saker som byggregler, trottoarkanter, textning i medier och tillgänglig kollektivtrafik. Men det finns ett större perspektiv: Att samhället blir tillgängligt för alla handlar i grunden om mänskliga rättigheter, stopp av diskriminering och om demokratin.

Den här torsdagen genomfördes torsdagsaktionen med en större samling aktiva än vanligt. Från Dalarna kom aktiva i Synskadades riksförbund och Dalaupprorets deltagare gjorde manifestationen ännu massivare.

Bilderna ovan: Övre, vänster: Torsdagsaktionen samlad, Övre, höger: Flygbladet om 825 dagars väntan, Mitten, vänster: Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström talar med torsdagsaktionen. Mitten, höger: Integrationsminister Erik Ullenhag gör detsamma. Nedre, vänster: statsrådet Maria Larsson fick första flygbladet. Nedre, höger: Rosenbad en tidig torsdagsmorgon.

Mer om torsdagsaktionen i tidigare blogginlägg

Framtidskommissionens bortglömda område

framtidskomPrecis innan jag ska börja skriva på mitt tänkta blogginlägg ser jag att Fredrik Granath har skrivit på SHT:s krönikeblogg. Rubriken är ”kräftgång” och ett stycke ur inlägget säger en del. Fredrik bloggar:

”Det börjar tära att ingen lyssnar eller bryr sig, eller ser det som hjärtefrågor och inte samhällsproblem. Det gnager i mig. Allt från att man bygger sjukt stora evenemangskomplex med bristande tillgänglighet, till en sådan liten pluttig sak som att man inte plogar handikapparkeringen bakom mitt jobb, trots att man plogar allt annat”.

Fredriks inlägg handlar i grunden om värderingar och om vilken samhällsmodell vi önskar. Och det träffar direkt frågan om hur vi ser på varandra som människor, om vi på allvar vill ha ett samhälle där allas lika värde gäller på allvar. Så är det inte idag, hur ofta vi än säger det och hur mycket vi än önskar det. Det kommer inte att förändras utan medvetna beslut, opinionsbildning och samhällsförändringar i människors vardag. Därför är det ytterst beklagligt att det perspektivet nästan saknas i samhällsdebatten. Möjligen ses röster som talar för personer med funktionsnedsättning som en av många uppstickande särintressen. I själva verket handlar det om grundläggande värden, mänskliga rättigheter och människosyn.

Regeringen har en ”Framtidskommission”. I presentationen på hemsidan skriver man om sitt uppdrag. ”Samtidigt står vi inför många framtidsutmaningar. Sverige är ett bra land för många, men inte för alla. Hur minskar vi utanförskap och hur stärker vi den gemenskap som håller ihop Sverige? Vad krävs för att öka delaktigheten i samhället och hur kan vi bättre ta vara på kompetensen hos alla som bor i vårt land? Hur ser vi till att hela Sverige lever även 2050?”

I kommissionens rapporter är det hittills sparsamt med funktionshindersperspektiven, trots att det tveklöst är ett område där bristerna är störst i samhället och där vi tyvärr kan se en vridning tillbaka i debatten. Mänskliga rättigheter blir kostnadskalkyler. Hjälp till ett värdigt liv blir extrem personkontroll och ses som budgetbelastningar. I stället för en fråga om demokrati och att inte stänga ute människor betraktas tillgänglighet som något som möjligen kan göras ”i värsta fall” och till så låg investeringskostnad som bara är möjlig.

Ännu år 2013 verkar utgångspunkten inte vara just de mänskliga perspektiven på mänskliga rättigheter utan mer ses som socialpolitik, problem, nödvändigt ont, olyckliga kostnader och samhällsbelastning.

Framtidskommissionen borde därför, inte minst i rapporten Framtiden och samhällets grunläggande värden ha lyft upp MR-perspektiven och det utifrån de områden där bristerna är som störst och där mer behöver göras. Även i andra ”alster” som de om arbetsmarknaden vore det mycket rimligt med tanke på att en stor andel av de arbetslösa har en funktionsnedsättning. Tyvärr uteblir detta nästan helt i kommissionens material. Idag kom en inbjudan till en presentationen av ytterligare en delutredning, ”Framtida utmaningar för sammanhållning och rättvisa”. Jag håller tummarna för att den skriften har mer!

Läs mer: Lars-Göran Wadén skriver på Framtidskommissionens blogg med rubriken ”Red Bull ger dig inga vingar”.

Upphandling och jobbpolitik – JA i riksdagen på onsdag?

För en tid sedan skrev Lika Unika-bloggen ett inlägg om offentlig upphandling och de möjligheter som ligger där för att ställa högre krav på sociala hänsyn när upphandlingar av varor och tjänster görs. Det skulle kunna användas så offensivt som Lika Unika uttrycker det i sitt ”Banbrytarprogram” i två mål:

1. Att samtliga offentliga upphandlingar med leverantörer innehåller krav på en arbetsmiljö inkluderad god tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning.

2. Att aktuell leverantör ska ha minst 5 procent anställda med en funktionsnedsättning.

Redan den här veckan har Sveriges riksdag möjlighet att besluta om ännu skarpare regler som kan öka möjligheterna att använda upphandlingen som ”murbräcka”, både för att stimulera företag och stat/kommun att anställa personer med funktionsnedsättning och för att man i upphandlingar ska ställa krav på tillgänglighet.

På onsdag behandlas motioner som har väckts i frågan. I motion 2012/13:Fi210 av Penilla Gunther (KD) anförs att Kristdemokraterna tycker att det är mycket viktigt att fler personer med funktionsnedsättningar kommer ut på arbetsmarknaden. ”Ett sätt att åstadkomma detta är att använda möjligheten till upphandlingar med sociala hänsyn”, menar partiet. I samma betänkande finns också en motion från Eva Olofsson m.fl där Vänsterpartiets ledamöter yrkar att Upphandlingsutredningen bör ges ett tilläggsdirektiv om utökade krav på tillgänglighet vid offentlig upphandling.

Det är väl det vanliga att motioner från riksdagsledamöterna avslås när kammaren behandlar dem. Inte sällan med hänvisning till att ”frågan bereds” eller liknande. I det här fallet skriver utskottsmajoriteten:

”Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att den nuvarande lagstiftningen redan gör det möjligt att ställa olika krav av social karaktär i upphandlingsunderlaget och vill dessutom påminna om att Upphandlingsutredningen för tillfället ser över behovet av eventuella ytterligare åtgärder när det exempelvis gäller sociala hänsyn.

Oavsett det har ju det svenska parlamentet alla möjligheter att ”tänka själva” och helt enkelt beställa en skarpare lagstiftning med den här viktiga innebörden. Det kan man göra redan på onsdag denna vecka när betänkandet 2012/13:FiU32 ”Offentlig upphandling” diskuteras och behandlas.

Ett tillgängligt kungligt hov? Hur är läget?

slottetHur står det till med tillgängligheten till våra myndigheter för personer med funktionsnedsättning? Sköter man sig? Om inte, vilka är ”syndarna”? Tillgänglighet handlar i grunden om mänskliga rättigheter och om allas möjligheter att delta i samhället. Det omvända, brister i tillgängligheten, utestänger människor. Otillgängliga samhällsinstitutioner och myndigheter borde därför inte förekomma. Det gör det. I dagarna sänder myndigheten Handisam en enkät till svenska myndigheter för att ta reda på hur det går med arbetet att förbättra tillgängligheten.

Den öppna jämförelsen mellan myndigheterna från förra året, 2012, är intressant på många sätt. I enkäten får våra myndigheter berätta hur det ser ut med några grundläggande tillgänglighetsfrågor som om man har handlingsplan, har inventerat lokalerna, åtgärdat publika utrymmen och personalutrymmen. Frågorna omfattar också områden som information och kommunikation: Hur ser det ut med webbsidor, med taltjänst eller med inspelningar på teckenspråk? Enkäten frågar också hur det ser ut på huvudkontoret: framkomligt med rullstol, allergiframkallande växter, parkeringsmöjligheter eller röstfunktion i hissen?

2012 toppade några myndigheter sammanställningen som ett slags föredöme: Diskrimineringsombudsmannen, Handisam själva och Post- och Telestyrelsen tillhörde dessa. DO har positiva svar på det mesta men brister när det gäller entré-nära P-plats och om exempelvis växter som inte framkallar allergier. På topplats finns också riksdagen och Regeringskansliet.

Av 301 myndigheter svarade 275 på enkäten förra året. De myndigheter som inte har svarat finns med i listan och har markerats med streck. Till ”syndarna” som inte besvarat Handisams enkät fanns bland andra Brottsförebyggande rådet, Försvarsmakten, Operahögskolan, Sameskolstyrelsen, några länsstyrelser och ett antal tingsrätter. Till dessa hör också ”Kungens” myndighet” Hovstaterna som enligt sammanställningen inte har redovisat något år under de tre som sammanställningen omfattar.

Hur arbetet går med att förbättra tillgängligheten hos statschefens myndighet är således inte möjligt i den här angelägna redovisningen. En förhoppning är väl att den nya förfrågan som nu har gått ut kommer att besvaras av alla myndigheter, inklusive Hovstaterna. Vi behöver verkligen jobba vidare med att göra tillgängligheten bättre i hela samhället.

Oroande signaler om tillgängligheten

818Det är väl just den nyheten vi så innerligt väntar på. ”Skärpt lag ska ge alla tillträde”, skriver Sydsvenskan i en artikel från i går. Nu är det än så länge ingen nypublicerad proposition som texten tar upp utan helt enkelt det förslag som fanns med redan 2010 i Bortom fagert tal om att i diskrimineringslagen föra in bristande tillgänglighet. Alla turer i frågan finns i flera inlägg på bloggen: Regeringens besked att beredning pågår. Riksdagen som krävt att få förslaget till sig. Torsdagsaktionen som väntar vecka efter vecka. I dag skriver Torsdagsaktionen siffran 818 på flygbladen som berättar om antal dagar man väntat.

Ännu en mätning har gjorts om läget när det gäller tillgängligheten. Det är företaget Humana (som bland annat gör den årliga Tillgänglighetsbarometern, som i en rapport har intervjuat sina brukare/kunder om deras syn på tillgänglighet, inflytandemöjligheter, fritids- och motionsmöjligheter och om samhällets stöd för det. Det finns en rad oroande signaler från de brukare som har medverkat i mätningen. En slutsats är att det går åt fel håll, om man strävar efter att verkligen leva upp till FN:s konvention, öppna upp stängda dörrar och verkligen ge alla lika villkor.

I mätningen, som gjordes i november 2012, menar sex av tio brukare att man inte upplever att vardagshindren har minskat. En av fyra upplever tvärtom att hindren har blivit fler de senaste fem åren. Enbart en av fyra tycker att man får det stöd av samhället som man behöver för att kunna leva sina liv som andra. Det här är mycket oroande och det gäller också att så många upplever att man inte får det stöd man önskar på arbetsförmedlingen. Arbetslösheten är ju högre i grupper med funktionsnedsättning och det gör det särskilt allvarligt om stödet urholkas där det verkligen behövs.

Tillgänglighet lönar sig. Det har vi faktiskt räknat på. Det lönar sig för den som har en funktionsnedsättning men också för samhället i stort. Det finns ett starkt politiskt stöd för att förbättra tillgängligheten genom att i diskrimineringslagen slå fast att brister ska ses som diskriminering. Det finns därutöver ett massivt stöd hos svenska folket för att investera i ökad tillgänglighet, något som framgår av den senaste Eurobarometern från EU-kommissionen.

Gårdagens artikel i Sydsvenskan har en positiv vinkling och kan tolkas som att något är på gång från regeringen. Jag och många med mig ser fram emot den dagen det inträffar. I dag, torsdag, är det åter manifestation utanför Rosenbad och räkneverket visar 818 dagars väntan. Måtte det inte bli så många fler.

Alla ungas lika möjligheter?

fokus 12Idag träffar regeringen representanter för funktionshinderrörelsen i Funktionshinderdelegationen där bland andra Lika Unika finns företrädda. På dagordningen med statsrådet Maria Larsson står bland annat frågor som handlar om barn och unga. Jag hoppas att regeringen lyssnar på de företrädare för unga med funktionsnedsättning som med starka röster för fram sina åsikter. Det saknas verkligen inte arbetsuppgifter för politiken, om målet är att alla barn och unga ska få lika goda förutsättningar att klara skolan, få en bra grund inför livet och därefter jobb och försörjning.

Det är egentligen obegripligt att det talas så tyst om de stora skillnader som finns mellan unga, exempelvis mellan de unga som inte har och som har en funktionsnedsättning. I en nyligen presenterad rapport från Ungdomsstyrelsen, Fokus 12, beskrivs hur unga har det på en rad områden, som jobb, skola, hälsoläge, möjlighet till inflytande och mycket annat. En viktig slutsats man kan dra av innehållet i rapporten är att vägen till ett samhälle präglat av jämlika villkor mellan människor ligger en bra bit bort. Ska det målet nås så måste politiken tar flera steg framåt.

Hur man än önskar att fokus kunde vridas från ”eländesbeskrivande” och ”problem” till att se till varje människas styrkor och potential som individ så bistår verkligheten ofta med dystra fakta. Ungdomsstyrelsen pekar bland annat på skillnader i skolan:

”Bland unga med funktionsnedsättning har 17 procent grundskola som högsta avslutad utbildning, jämfört med 7 procent bland övriga unga. I gruppen har 32 procent en avslutad eftergymnasial utbildning, jämfört med 43 procent bland övriga unga. Av dem i gruppen som går i skolan har 13 procent känt sig otrygga eller rädda i skolan under det senaste halvåret, jämfört med 6 procent av övriga unga”. Ungdomsstyrelsen skriver vidare en viktig slutsats:

”Funktionshinderspolitikens skifte från fokus på individen till hinder i den omgivande
miljön kan därför inte sägas vara helt genomförd inom skolans område”.

Kvar finns alltså tankar om att det är individen eget ansvar att kompensera där man på ett eller annat sätt har sämre förutsättningar. Individualiseringen gör att samhället kan dra undan sitt engagemang och ansvar. Men, som Ungdomsstyrelsen pekar på i en rad konkreta förslag, borde vi göra mycket mer. Förstärk arbetet mot diskriminering. Se till att elever får det särskilda stöd de har rätt till. Ordna bättre praktikmöjligheter, Förstärk skolans samarbete med Arbetsförmedlingen. Se till att elever med en funktionsnedsättning har bra villkor för högskolestudier. Säkert många vi göra mycket mer än så.

Skoltiden lägger en viktig grund för yrkeslivet. Brister i utbildningen slår ofta tillbaka senare i livet. Ungdomsstyrelsen pekar som många andra på det trista faktumet att den som har en funktionsnedsättning ligger sämre till på arbetsmarknaden med högre arbetslöshet och större utanförskap som följd. De hänger ihop, skola och jobb, och är också två frågor som kommer att vara överst på partiernas dagordning inför valet 2014.

En heltäckande politik för jobben och en riktigt seriös skolpolitik har bara det parti som väver in funktionshinderperspektivet, ser det med mänskliga rättighetsögon och ger konkreta besked om hur samhällsbrister ska kunna mötas.